Av Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms Universitet[1]
I slutet av augusti i år (2023) beslutade regeringen om ett tilläggsdirektiv (Dir. 2023:126) till den av Justitiedepartementets tillsatta Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet. Detta beslut har väckt stor uppmärksamhet och en del av utredningens uppdrag har i media och den allmänna debatten kommit att kallas angiverilagen.
Utredningen har ett övergripande uppdrag att föreslå åtgärder i syfte att stärka återvändandeverksamheten för den som har ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning. I detta ingår att vidta åtgärder mot det som i utredningens direktiv kallas skuggsamhället, bl.a. att det ska införas en skyldighet för kommuner och myndigheter att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd.
I grunddirektivet (Dir. 2022:92) som regeringen fattade beslut om när utredningen tillsattes i juni 2022, angavs att situationer som rör personer som har rätt till skolgång och sjukvård skulle undantas från skyldighet att utbyta information, dvs. en på förhand bestämd begräsning i en eventuellt kommande informationsplikt. I tilläggsdirektivet från augusti 2023 anges dock nu i stället att det befintliga uppdraget ska ändras ”på så sätt att utredaren, utan att på förhand utesluta några verksamheter från informationsplikten, ska bedöma hur regleringen ska utformas och vilka situationer som ska undantas.” Helt enkelt, uppdraget är nu att se hur undantagsmöjligheterna kan inskränkas så att fler ska bli skyldiga att anmäla om de möter människor – både vuxna och barn – som lever i Sverige utan tillstånd, dvs. de individer som ibland kallas papperslösa.
Förändringen i utredningens uppdrag ligger i linje med Tidöavtalet som är den överenskommelse som i hög grad styr regeringens politik sedan valet hösten 2022.[2] I avtalets särskilda avsnitt om Migration och integration anges det vara ett viktigt mål ”att komma tillrätta med skuggsamhället” och frågan om informationsutbyte mellan myndigheter ingår som en del i ett större paket av förslag som handlar om att ”stärka återvändandeverksamheten”, eller, med andra ord, att försvåra för människor utan tillstånd att vistas i Sverige.
Regeringens beslut om tilläggsdirektiv och utredningens förändrade uppdrag har som sagt väckt stor uppmärksamhet och upprördheten är och har varit stor, med upprop från företrädare för en rad olika yrkeskategorier och organisationer, inte minst offentligt anställda inom hälso- och sjukvården, socialtjänst och skolan. Grunden för protesterna har något förenklat varit att dessa aktörer menar att de, om de skulle tvingas anmäla och ange personer som saknar tillstånd att vistas i Sverige till Polismyndigheten eller Migrationsverket, skulle tvingas agera i en funktion som de varken kan, vill eller bör vara del av. Särskilt kraftiga har reaktionerna varit i fråga om att hälso- och sjukvård och skola skulle tvingas anmäla och ange barn som lever i Sverige utan tillstånd.[3]
Frågan har fortsatt diskuterats och i partiledardebatt i Sveriges television den 8 oktober (2023) visade det sig att det finns oenighet inom och mellan ”Tidöpartierna” och att oppositionen är tydligt emot informationsplikt för exempelvis skola och hälso- och sjukvård. Både i denna partiledardebatt och i den allmänna samhällsdiskussionen har frågan om förslaget, så som det formuleras i tilläggsdirektivet, strider mot barnkonventionen aktualiserats.
Så vad gäller då egentligen? Vad kan utredningen tänkas komma fram till i denna fråga? Skulle ett förslag om att införa en plikt för exempelvis skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst att anmäla (eller ange) barn som lever utan tillstånd i Sverige till Migrationsverket eller Polismyndighet strida mot barnkonventionen? Vilka problem finns i förhållande till annan reglering som gäller i Sverige? Dessa frågor handlar detta blogginlägg om. Redan här inledningsvis bör tydliggöras att ja, reglering innebärande att skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst skulle vara tvungna att informera om och anmäla barn som lever utan tillstånd i Sverige skulle strida mot barnkonventionen, men också mot bestämmelser i svensk nationell rätt.
Innan grunden för detta ställningstagande beskrivs närmare genom en redogörelse för relevanta artiklar i barnkonventionen och bestämmelser i svensk nationell rätt ska här till att börja med närmare beskrivas vad Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet ska lägga fram förslag om enligt grund- och tilläggsdirektiven. Slutligen diskuteras vilka de rättsliga och rimliga gränserna för informationsutbyte om barn i kontexten att upptäcka och motverka ”olovlig vistelse” i Sverige är.
Utredningens uppdrag – grunddirektiv från juni 2022 och tilläggsdirektiv från augusti 2023
Utredningen som fått frågan om informationsutbyte, det som i media kommit att kallas angiverilagen, på sitt bord heter som framgår ovan Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet. Den tillsattes i juni 2022 av den då sittande Socialdemokratiska regeringen, men gavs som kommer att beskrivas här ändrat uppdrag av den nu sittande Moderatledda regeringen i augusti 2023. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag i september 2024. Nedan tidslinje kan vara hjälpsam för förståelsen av beskrivningen som följer.
Enligt grunddirektiven till utredningen (Dir. 2022:91) från juni 2022 ingick i uppdraget att ”se över delar av regelverket koppat till återvändande för utlänningar som befinner sig i Sverige och föreslå åtgärder i syfte att stärka återvändandeverksamheten för den som har ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning”. Utredningens uppdrag handlar helt enkelt om att ta fram förslag på åtgärder som syftar till att människor som inte har uppehållstillstånd i Sverige ska lämna landet, bland annat genom förbättrade förutsättningar för lämnande av information från olika samhälleliga aktörer till Migrationsverket och Polismyndigheten. Grunden för regeringens tillsättande av denna utredning och dess direktiv kom från ett tillkännagivande från Riksdagen, dvs. en uppmaning från oppositionen till den Socialdemokratiska regeringen att agera och vidta åtgärder, i detta fall mot skuggsamhället.
När utredningen tillsattes i juni 2022 angavs det dock i grunddirektivet att informationsplikt inte ska gälla i de fall där det finns en rätt till utbildning eller hälso- och sjukvård. Viktigt att notera är att utredningen enligt de första grunddirektiven skulle ta ställning till om ett utökat informationsutbyte hade förutsättningar att få avsedd effekt, dvs. som det får förstås att komma till bukt med skuggsamhället. Utgångspunkten var som sagt också att vissa aktörer, nämligen skolan och hälso- och sjukvården, skulle undantas och det var heller inte uteslutet att fler situationer och aktörer skulle undantas från en sådan potentiell informationsplikt.
Men – dessa anvisningar till utredningen ändrades alltså genom det tilläggsdirektiv som den nuvarande regeringen fattade beslut om den 30 augusti i år (2023). I detta tilläggsdirektiv (Dir. 2023:126) betonas att ett effektivt återvändandearbete kräver en ändamålsenlig samverkan genom att kommuner och myndigheter informerar Migrationsverket eller Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det klargörs också att även om ett utökat informationsutbyte kan innebära ett intrång i den personliga integriteten är samhällets intresse av ett effektivt återvändande och att motverka olovlig vistelse så viktigt att ett visst mått av integritetsintrång måste kunna accepteras. Därefter anges följande:
”Det befintliga uppdraget ska därför ändras på så sätt att utredaren, oavsett ställningstagande i sak, ska lämna förslag på en reglering som innebär ett utökat informationsutbyte i syfte att stärka arbetet med verkställighet och försvåra möjligheterna att leva i landet utan tillstånd. Utredaren ska också analysera konsekvenserna av att införa ett utökat informationsutbyte och beskriva fördelar och nackdelar för berörda verksamheter. I uppdraget ligger också att undersöka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs. För att regleringen ska vara rättssäker och inte leda till orimliga effekter för enskilda kan vissa situationer behöva undantas från informationsplikten. Det kan vara fråga om situationer där informationsplikten skulle strida mot ömmande värden (exempelvis inom sjukvården). Utredaren ska bedöma vilka situationer det kan vara frågan om. Det befintliga uppdraget ska därför ändras på så sätt att utredaren, utan att på förhand utesluta några verksamheter från informationsplikten, ska bedöma hur regleringen ska utformas och vilka situationer som ska undantas. Förslagen ska vara i enlighet med de internationella regler och konventioner som Sverige har åtagit sig att följa (bl.a. Europakonventionen och barnkonventionen) där barnets rätt till utbildning slås fast.”
Det är alltså för det första så att utredningen, oavsett ställningstagande i sak, ska lämna förslag till reglering som innebär utökat informationsutbyte. Detta är i sig anmärkningsvärt utifrån olämpligheten i att ha en lagstiftningsprocess där det på förhand bestäms vad utredaren ska föreslå, oavsett ställningstagande i sak. Någon utredning är det ju i ordets rätta bemärkelse då inte fråga om. I tilläggsdirektivet framgår inte heller något om behovet av att utreda om ett utökat informationsutbyte skulle få avsedd effekt. Det kan därmed hävdas att det inte går att göra någon proportionalitetsbedömning, dvs. om intrånget i den personliga integriteten som en informationsplikt innebär är rimlig och ändamålsenlig i förhållandet till vad som kan uppnås. Möjligen kan detta sägas ingå i uppdraget att ”analysera konsekvenserna av att införa ett utökat informationsutbyte och beskriva fördelar och nackdelar för berörda verksamheter”, men det är oklart.
I uppdraget ingår som framgår också att undersöka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs, dvs. utredningen ska alltså utreda lämpliga sanktioner för enskilda yrkesverksamma och deras organisationer vilket förstås tydligt skulle förstärka åtgärden från en ”informationsutbytesmöjlighet” till en tydlig plikt. När det gäller undantag från plikten att lämna information anges i dessa tilläggsdirektiv endast att det ska vara möjligt om det strider mot ”ömmande värden”. Vad som ska anses innefattas i ömmande värden blir här med centralt. Slutligen kan konstateras att det anges i direktiven att förslagen ska vara i enlighet med internationella åtaganden där barns rätt till utbildning slås fast, men några andra rättigheter för barn (eller vuxna) anges alltså inte.
När nu direktiven till utredningen beskrivits och problematiserats på ett övergripande plan vänds blicken mot relevanta artiklar i barnkonventionen och bestämmelser i svensk nationell rätt av betydelse för den aktuella frågan. Utifrån detta diskuteras sedan vilka de rättsliga och rimliga gränserna för informationsutbyte och anmälningsplikt om barn i syfte att upptäcka och motverka ”olovlig vistelse” i Sverige kan sägas vara. För det finns som titeln på detta inlägg indikerar vissa begränsningar i fråga om vilka lagändringar som kan genomdrivas i Sverige idag – i alla fall om vår regering och riksdag anser att det är viktigt att leva upp till de bestämmelser som finns i vår grundlag och andra svenska nationella lagar samt våra internationella förpliktelser enligt barnkonventionen.
Barnkonventionen och annan relevant nationell reglering – barns rätt och samhällets ansvar
Förslaget om utvidgad informationsplikt aktualiserar en rad rättigheter och samhällets ansvar inom flera olika sektorer samt en rad olika rättsliga regleringar. Här ligger fokus på vissa särskilt centrala rättigheter för just barn, dvs. individer som inte fyllt 18 år. I detta inlägg finns inte utrymme att göra en heltäckande analys av förslagets innebörd och eventuella konsekvenser inom samtliga samhällssektorer och fokus ligger på barn, inte vuxna, men förstås påverkas barn också av vilka bestämmelser och åtgärder som riktas mot vuxna.
När det gäller särskilt centrala rättigheter som står på spel kan konstateras att svensk nationell rätt anger att barn i Sverige har rätt till utbildning (regeringsformen 2 kap. 18 § och skollagen 7 kap. 2-3 §§),[4] att barn i Sverige också (precis som vuxna) ska ges förutsättningar för god hälsa samt ha tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor (hälso- och sjukvårdslagen 3 kap. 1 §).[5] Barn har också rätt till skälig levnadsnivå samt skydd från att fara illa (socialtjänstlagen, 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 § och LVU). Dessa rättigheter följer även av barnkonventionen, som ju sedan snart fyra år gäller som svensk lag. I konventionen stadgas specifikt att barn har rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård (artikel 24), rätt till utbildning (artikel 28-29), rätt till skälig levnadsstandard (artikel 27) samt rätt till skydd från alla former av våld och utsatthet (artikel 19). Barns rätt till goda levnadsvillkor och skydd från att fara illa framgår också av en av konventionens grundprinciper, rätten till liv, överlevnad och utveckling som återfinns i artikel 6.
Ansvaret för att barns rättigheter och behov tillgodoses ligger – enligt både nationell svensk rätt och barnkonventionen – främst på barns föräldrar i deras roll som vårdnadshavare. Samhället har dock genom offentliga aktörer en skyldighet att tillse att utbildning, hälso- och sjukvård samt sociala insatser tillhandahålls och att sådana insatser ska ges med beaktande av alla människors lika värde samt objektivitet, dvs med utgångspunkt i saklighet och opartiskhet. Rätten att få utbildning och hälso- och sjukvård gäller inte bara barn som är folkbokförda i Sverige och som har uppehållstillstånd eller annars att vistas här, utan gäller också för barn utan sådant tillstånd.
Explicit reglering som anger att svensk skola ska ta emot barn som saknar tillstånd att vistas i Sverige finns i skollagen 29 kap. 2-3 §§ och när det gäller gäller hälso- och sjukvård anges i lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd (6 §), att barn ska ges vård i samma omfattning som andra barn. Dessa bestämmelser infördes 2013 efter kritik från bland annat FN:s barnrättskommitté och senare har det även i LVU (6 a, 9 a och b §§) införts bestämmelser som innebär att också barn som inte har tillstånd att vistas i Sverige kan (men i och med det yttersta ansvaret för barn också ska) omhändertas omedelbart med stöd av LVU för att skyddas, åtminstone tillfälligt så länge de vistas i Sverige.[6]
När det gäller ekonomiskt bistånd som kan ges för att uppnå skälig levnadsstandard finns det inte någon explicit reglering i svensk nationell rätt som anger att barn (eller vuxna) som lever utan tillstånd har rätt till sådant stöd eller att samhället har ett sådant specifikt formulerat ansvar. Högsta förvaltningsdomstolen har också i en dom från 2017 meddelat en dom avseende ekonomiskt bistånd som pekar på att någon sådan rättighet inte finns, i alla fall inte för vuxna.[7] Domstolens ställningstagande i frågan har dock kritiserats och i doktrin har det förts fram att det i enlighet med barnkonventionen är tveksamt om barn som lever utan tillstånd i Sverige kan nekas ekonomiskt bistånd.[8] Notera dock att det pågår en utredning som har i uppdrag att utreda om förslag ska läggas fram om förbud för kommuner att lämna ekonomiskt bistånd till personer som vistas utan tillstånd i landet.[9] Här bör betonas att på samma grund som förs fram i detta inlägg avseende förslaget om informationsplikt finns det skäl att ifrågasätta om ett sådant förbud mot att ge ekonomiskt bistånd till barn och barnfamiljer är förenligt med barnkonventionen.
Som framgår finns det ett i svensk nationell rätt formulerat ansvar för myndigheter och offentligt finansierade aktörer inom exempelvis skola och hälso- och sjukvård ska ta emot barn och unga som lever i Sverige som papperslösa. Socialtjänsten har åtminstone ett ansvar att ingripa till stöd och skydd för alla barn som vistas i Sverige om det finns en risk för att de far illa och kan heller enligt mångas mening inte undandra sig ansvaret att tillgodose barns rätt till skälig levnadsstandard.
Utöver dessa ovan beskrivna bestämmelser i svensk nationell rätt samt barnkonventionen som anger ett samhälleligt ansvar för att tillgodose även papperslösa barns rätt till exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt socialt stöd och skydd finns det också reglering som anger att alla barn som vistas i Sverige ska tillhandahållas olika typer av insatser och att deras rättigheter ska respekteras på lika villkor – dvs. oavsett deras rättsliga status eller tillstånd att vistas i Sverige. Till att börja med är det viktigt att betona att kravet på likabehandling följer av vår grundlag. Regeringsformen 1 kap. 2 § anger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. I samma bestämmelse anges också att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara. Det kan hävdas att dessa målstadganden i vår grundlag tar som utgångspunkt att likabehandlingen och respekten för barns rättigheter i fråga om olika former av välfärdsinsatser omfattar människor som är bosatta och har rätt att vistas i Sverige. Det har på många sätt varit en utgångspunkt för den svenska välfärdsstaten, men detta tankesätt kan i och med tillträdandet till, och inte minst inkorporeringen av, barnkonventionen, inte längre anses gälla.
Genom barnkonvention har nämligen Sverige som stat iklätt sig en skyldighet att respektera konventionens artikel 2, där den så kallade icke-diskrimineringsprincipen stadgas. Här anges att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom statens jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. I detta sista, ställning i övrigt, ingår tillstånd att vistas i landet och FN:s barnrättskommitté har i olika sammanhang tydliggjort att denna artikel innebär att åtskillnad inte får göras av något slag.[10] Det har bl.a. handlat om rättigheter för barn som vistas i stater utan tillstånd och kommittén har även markerat vikten av att positivt särbehandla särskilt utsatta grupper för att arbeta mot fördomar och stigmatisering.[11] Frågan om informationsplikt i den kontext som nu utreds i Sverige är inte ny för FN:s barnrättskommitté som har gjort följande uttalande i en allmän kommentar om migranters rättigheter från 2017:
”Staterna bör också se till att det i praktiken är vattentäta skott mellan utbildningsinrättningar och migrationsmyndigheter, och förbjuda att elevers uppgifter lämnas ut, samt förbjuda verkställande av migrationsbeslut på eller nära skolors områden, eftersom detta begränsar eller omintetgör rätten till utbildning för barn som är migranter och barn som fötts av föräldrar som är migranter i en irreguljär situation.”[12]
Rimlighet och gränser för informationsutbyte – balansering mellan utlänningskontroll och alla barns rättigheter
Så, mot denna bakgrund, vad gäller egentligen? Strider förslaget om informationsplikt så som det enligt direktivet förmodas kunna komma att formuleras mot barnkonventionen? Finns det problem i förhållande till annan reglering som gäller i Sverige? Ofta svarar vi jurister och rättsvetare: ”det beror på”. Men i den här frågan finns det faktiskt inte någon tvekan. Det som regeringen och dess stödparti vill uppnå i fråga om ”informationsutbyte” mellan myndigheter för att förhindra olovliga vistelser i Sverige skulle, åtminstone utan omfattande undantag, strida mot principer som vår grundlag ger uttryck för och det skulle gå emot gällande bestämmelser i flera lagar. Ett förslag i linje med det som regeringen för fram skulle också tydligt strida mot barnkonventionen, i synnerhet mot dess icke-diskrimineringsprincip.
En reglering om informationsutbyte som innebär att anställda inom skola, hälso- och sjukvård samt socialtjänst (dvs. läkare, sjuksköterskor, lärare, förskolelärare, anställda inom socialtjänsten m.fl.) skulle vara skyldiga att anmäla eller ”ange” barn (och deras familjer) som lever som papperslösa i Sverige skulle med mycket stor sannolikhet leda till att föräldrar inte skulle våga låta sina barn gå i skolan och även en tydlig risk för att föräldrar inte heller skulle våga söka vård för sina barn. En grupp barn som vistas i Sverige skulle därmed inte få sina rättigheter tillgodosedda utan åtskillnad och förslaget så som det i enlighet med direktiven kan komma att formuleras innebär en diskriminering som strider mot barnkonventionens artikel 2, men i grunden också mot principer om likabehandling och respekt för alla människors lika värde som finns formulerade i vår grundlag.
Här är värt att notera att i mars 2023 fick Sverige rekommendationer av FN:s barnrättskommitté i den rapport som följer efter att Sverige granskats av kommittén. I denna rapport, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och sjunde periodiska rapport,[13] betonas bland annat följande tre frågor:
- vikten av att asylsökande barn och barn med oklar rättslig status ges skälig levnadsstandard (Avsnitt G, punkt 36 a),
- att barn i marginaliserade situationer ges tillgång till hälso- och sjukvård (Avsnitt G, punkt 32 a)
- samt att göra skolan obligatorisk för alla barn, inklusive asylsökande och papperslösa barn (Avsnitt H, 38 a)
En reglering om informationsplikt skulle alltså inte bara strida mot svensk nationell rätt och barnkonventionen utan också stå i motsättning till de nyligen formulerade rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté. Dessa rekommendationer har vi att beakta och respektera utifrån den folkrättsliga förpliktelse att följa konventionen som inträdde när vi ratificerade konventionen 1990 och som kan sägas ha förstärkts och förtydligats i och med inkorporeringen 2020.
Därutöver skulle en sådan informationsplikt – som många andra har uppmärksammat – bryta mot den yrkesetik och det uppdrag som lärare, hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänst och många andra har. I grunden måste det också sägas strida mot demokratiska principer och värden som vårt samhälle förhoppningsvis även fortsättningsvis kommer att bygga på – att inte anmäla varandra om det inte handlar om allvarliga brott, att någon är i akut fara eller om det finns risk för att barn far illa.
Det som har angetts som skäl för införandet av det utvidgade informationsutbytet är att det skulle bekämpa skuggsamhället. Men frågan är om detta överhuvudtaget kan uppnås med förslag om informationsplikt av detta slag. Det finns mycket som talar för att förslaget till och med är kontraproduktivt och att det finns en risk för att allt fler drivs längre in i skuggorna med större klyftor och utanförskap som resultat. Det är också värt att notera att även om informationsplikten ”bara” skulle gälla i förhållande till vuxna finns det förstås en risk för att barn drabbas om deras föräldrar anmäls.
Hur vi ska hantera det som kan beskrivas eller upplevas som negativa konsekvenser av globalisering och att människor flyr och vill skapa bättre liv på andra platser än i sina hemländer är inte en enkel fråga. Många står bakom att vi har en reglerad invandring och därmed befogenhet att ha yttre gränskontroll och en strävan efter att bara de som har tillstånd att vistas i landet ska göra det. Men, därifrån är steget långt till att neka barn, som många gånger inte själva valt att fly eller flytta till (och i vissa fall födas i) Sverige, grundläggande rättigheter. Förhoppningsvis för långt.
Vi är också långt ifrån framme vid ett förslag som vår riksdag ska rösta om. En utredning ska färdigställas och överlämnas i september 2024. Här ingår frågan om vad som är möjlighet i förhållande till våra internationella åtaganden, exempelvis barnkonventionen. Som visats i detta inlägg är det faktiskt – bland annat med hänvisning till barnkonventionen – inte rättsligt möjligt eller moraliskt rimligt att införa en skyldighet att ange andra människor. Det gäller särskilt barn. Här går gränsen. Den hoppas jag att vår regering och riksdag respekterar.
[1] Tack till Karin Sjömilla, Barnrättsjurist på Rädda barnen för inspiration till och kommentarer på utkast till detta inlägg. Tack också till Docent Kavot Zillén, Juris doktor Tim Holappa och Doktorand Amanda Lublin – mina kollegor vid Barnrättscentrum och Juridiska institutionen, Stockholms universitet – för läsning och kommentarer. Inlägget skrivs som en del i forskningsprojektet Treated like a child vilket finanserias av Ragnar Söderbergs stiftelse.
[2] Tidöavtalet är en överenskommelse mellan regeringspartierna (Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna) samt Sverigedemokraterna som ligger till grund för samarbetet mellan dessa partier och deras gemensamma politik under mandatperioden efter valet hösten 2022. Avtalet finns att hämta på en rad olika hemsidor – bland annat på TT:s hemsida – https://via.tt.se/data/attachments/00551/04f31218-dccc-4e58-a129-09952cae07e7.pdf
[3] Det räcker att googla ”upprop angiverilagen” för att se att frågan uppmärksammats av många organisationer och företrädare för en rad yrkeskategorier, men även företrädare för politiska partier. En genomgång av reaktionerna görs i Dagens nyheters podcast Älskade politik som publicerades den 11 oktober 2023. https://www.dn.se/sverige/podd-lagen-kan-bli-en-perfekt-storm-for-regeringen-alskade-politik/
[4] Det skiljs i svensk rätt på vilka barn som har skolplikt, förenklat de som är bosatta i Sverige, dvs. folkbokförda, och barn som ”bara” har rätt till utbildning. Se vidare om detta i Lokrantz-Bernitz, H., Barns rättigheter i skolan, i Åhman, K., Leviner, P. & Zillén, K., Barnkonventionen i praktiken – Rättsliga utmaningar och möjligheter, Norstedts juridik, Stockholm, 2020.
[5] I hälso- och sjukvårdslagen finns också vissa särskilda bestämmelser gällande just barn – principen om barnets bästa och barns rätt till delaktighet, se 5 kap. 6-8 §§. Se vidare om detta i Zillén, K., Barnets bästa i hälso- och sjukvården, i Åhman, K. Leviner, P. & Zillén, K., Barnkonventionen i praktiken – Rättsliga utmaningar och möjligheter, Norstedts juridik, Stockholm, 2020.
[6] Dessa bestämmelser tillkom genom Prop. 2018/19:102 Omedelbart omhändertagande av barn i vissa internationella situationer.
[7] HFD 2017 ref. 33.
[8] Se exempelvis Holappa, T. & Leviner, P., Barns villkorade rätt till skälig levnadsstandard – om rättsligt osynliggörande av barn i ärenden om ekonomiskt bistånd, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2022, nr. 2, s. 239-263 och Kjellbom, P. & Lundberg, A., Olika rättsliga rum för en skälig levnadsnivå? – En rättskartografisk analys av SoL och LMA i domstolspraktiken, NST nr 17–18, 2018.
[9] Dir. 2022:124 Öka drivkrafter och möjligheter till arbete i försörjningsstödet och bryta långvarigt biståndsmottagande. Utredningen är tillsatt av den tidigare Socialdemokratiska regeringen, men med anledning av tillkännagivande av den tidigare oppositionen i riksdagen, dvs. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
[10] FN:s barnrättskommittés rapport angående Norges andra periodiska rapport, från 2000, samt FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 6, Behandlingen av ensamkommande barn och barn som har skilts från föräldrarna utanför ursprungslandet, 2005, p. 12.
[11] FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 11, Barn som tillhör ursprungsbefolkningar och deras rättigheter enligt konventionen, 2009, p. 24, FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 6, Behandlingen av ensamkommande barn och barn som har skilts från föräldrarna utanför ursprungslandet, 2005, punkt 18 samt FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 5, Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter, 2003, punkt 12.
[12] FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 23, Staternas skyldigheter rörande barns mänskliga rättigheter inom ramen för internationell migration i ursprungs-, transit-, destinations- och återvändandeländer, 2017, p. 60.
[13] FN:s barnrättskommitté, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och sjunde periodiska rapport, CRC/C/SWE/CO/6-7.
Barnrättsbloggen 