Inkorporering av barnkonventionen – varken problemet eller lösningen

Igår, onsdagen den 13 juni, beslutade riksdagen att inkorporera barnkonventionen, dvs. göra den till svensk lag. Beslutet innebär att en lag med namnet lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter träder i kraft den 1 januari 2020. Den nya lagen består endast av en bestämmelse som anger att artiklarna 1-42 i barnkonventionen gäller som svensk lag. Regeringen beskrev i samband med att propositionen lämnades till riksdagen i mars 2018 att inkorporering är ett viktigt och nödvändigt steg för att stärka barns rättigheter, men andra är skeptiska eller rent av kritiska (vilket framgår i remissvar och riksdagsmotioner). Att stärka barns rättigheter och förbättra barns livsvillkor är något som vi som representanter för Barnrättscentrum självklart står bakom och verkar för på olika sätt, men vi menar att det är viktigt att poängtera att inkorporering inte på något automatiskt sätt löser de brister i uppfyllandet av barnkonventionen som tidigare identifierats, eller i sig själv förbättrar barns livsvillkor. Men vi håller inte heller med de kritiker som menar att inkorporeringen kommer att hindra efterlevnaden av barns rättigheter. Som rubriken till detta inlägg lyder så menar vi att inkorporering vare sig är problemet eller lösningen. I det här inlägget vill vi lyfta några farhågor med inkorporering och ett par aspekter som vi tycker är viktiga i relation till det fortsatta arbetet med att stärka barns rättigheter oavsett vilken status konventionen har.

Barnkonventionens status idag?

Det är till att börja med viktigt att poängtera att Sveriges riksdag och regering sedan barnkonventionen ratificerades år 1990 har en folkrättslig förpliktelse att efterleva konventionen. Det finns därmed sedan länge ett ansvar att se till att svensk rätt ger förutsättningar för att förverkliga både konventionen som helhet och enskilda artiklar genom att lagstifta och vidta andra åtgärder. Sedan ratificeringen har en rad reformer succesivt gjorts i svensk rätt för att i större utsträckning möta konventionens krav på barns rättigheter. Fokus har framförallt legat på att föra in principen om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals i en rad lagar, exempelvis utlänningslagen, föräldrabalken, socialtjänstlagen, LVU och skollagen. Men så länge konventionen inte är inkorporerad gäller den enligt svensk rättstradition däremot inte direkt som svensk lag. Istället ska domstolar och förvaltningsmyndigheter tolka svensk rätt i s.k. fördragskonform anda, dvs. i ljuset av konventionen. I den konkreta rättstillämpningen innebär det något förenklat att om bestämmelser i svensk rätt saknas så ska barnkonventionen fungera utfyllande och om det finns bestämmelser i svensk rätt som inte går emot barnkonventionen så fungerar barnkonventionen som tolkningshjälpmedel och stärker barnets rättigheter. Om det däremot skulle uppkomma en konflikt mellan en uttrycklig bestämmelse i svensk författning och barnkonventionen så ges den svenska författningen företräde. Svensk rätt ges också företräde om nationell lagstiftning ger starkare skydd än barnkonventionen.

Oklart vilka rättsliga effekter inkorporeringen kommer att få

En sak är faktiskt säker angående inkorporeringen och det är att det ännu är oklart vilka effekter den kommer få i den juridiska tillämpningen och därmed för enskilda barn. Det kan konstateras att Sverige fortsatt kommer att ha en folkrättslig förpliktelse att följa konventionen. Också framöver kan konventionen alltså fungera utfyllande och som tolkningsmedel vid tillämpning av annan lag. Eftersom konventionen får status som ”vanlig” lag, dvs. inte får något grundlagsskydd, kommer annan lagstiftning dock troligen även fortsatt att kunna tillämpas framför barnkonventionen om det finns en s.k. normkonflikt. I jämförelse med det som beskrivits ovan är skillnaden möjligen därför inte så stor.

Vissa menar att det skulle ha gjort skillnad om konventionen hade getts ett sådant grundlagsskydd som Europakonventionen om mänskliga rättigheter har genom skyddet i regeringsformens 2 kap 19 §. Så kan det vara, men än viktigare hade det enligt vår mening varit att inkorporeringen skulle ha åtföljts av tydlig vägledning för hur konventionen i olika situationer och inom olika rättsområden ska tolkas och tillämpas. Sådan vägledning skulle ha kunnat ges i propositionen. Istället ska nu sådan vägledning tas fram i efterhand, men det är fortfarande oklart hur den kommer att utformas samt vilken rättslig status den kommer att ha. I propositionen uttrycks också en förväntan om att omfattande rättsbildning ska ske genom rättstillämpning i domstolar. Hur vägledningen utformas, hur inkorporeringen tas emot av rättstillämparen och vilken praxis som därmed skapas är därför avgörande för vilken roll barnkonventionen kommer att spela framöver.

Behov av vägledning och risk för politisk problemdumpning

Efterlevnaden av barnkonventionen och förutsättningarna för att skapa goda uppväxtvillkor för barn kräver tydliga politiska avvägningar och prioriteringar inom olika rättsområden och sektorer. Sådana avvägningar kommer att behöva göras i utformandet av den ovan nämnda vägledningen. Den osäkerhet som ännu råder riskerar att leda till det som kan kallas politisk problemdumpning, dvs. att ansvaret för att göra svåra avvägningar och prioriteringar som i grunden är politiska lämnas till rättstillämparen. I fall som gäller barn är tillämparen inte bara domstolar utan oftast förvaltningsmyndigheter. Att domare har kompetens att tolka och tillämpa en internationell konvention bör kunna tas för givet (även om brister i tillämpningen av de redan inkorporerade artiklarna har uppmärksammats), men samma förväntan kan inte självklart ställas på handläggare på förvaltningsmyndigheter. Och oavsett vem rättstillämparen är blir tillämpning i avsaknad av en tydlig vägledning om vad som ska uppnås med konventionen mycket svår. Risken är också att barn kan få vänta länge på att ”få rätt” genom olika överklagandeprocesser – om sådana över huvud taget finns tillgängliga. Barndomen är en kort och viktig tid i livet och därför är det av yttersta vikt att beslut angående barn blir rätt redan från början. Barn ska inte behöva utkräva sina rättigheter.

En fråga som ansluter till detta är frågan om hur ”barnärenden” över huvud taget ska komma till domstolar? För att de högsta domstolarna ska kunna komma med principiella uttalanden till stöd för rättstillämpningen i lägre instanser och i förvaltningsmyndigheter måste ju någon klaga på beslut som fattats eller ”ta frågor till domstol”. Det förutsätter, åtminstone när det gäller yngre barn, att någon uppmärksammar och företräder barnet och verkar för att deras intressen ska tillgodoses. I detta avseende kan det konstateras att möjligheterna för barn att företrädas av någon annan än deras vårdnadshavare är begränsade, vilket innebär att det ställs krav på att vårdnadshavare i alla lägen ska ha sina barns intressen för ögonen och agera i enlighet med dessa. Så är dessvärre inte alltid fallet och inte alla vårdnadshavare har förutsättningar och kunskap för att kunna tillvarata sina barns intressen och rättigheter. Om barn inte har möjlighet att utkräva sina rättigheter kommer inte mål och frågor att komma till vare sig förvaltningsmyndigheter eller domstol och därmed kommer inte heller den rättsutveckling som förutsätts i propositionen och av inkorporeringsförespråkare att ske.

En annan viktig aspekt att lyfta fram är att tillämpningen av principen om barnets bästa och barns rätt att komma till tals som regleras i artikel 3 och 12 borde ha analyserats närmare inför inkorporeringen. Utan att gå in på detaljer om dessa artiklar (som tidigare har införts i flera svenska lagar) kan konstateras att de tillsammans utgör en bärande tanke i barnkonventionen och en rad utmaningar med implementeringen av dem har identifierats både i svensk och i internationell kontext. (Mer om dessa utmaningar kan du läsa i den här bokserien eller i den här arikeln.) Mycket talar därför för att dessa principer skulle behöva tydliggöras och möjligen även omdefinieras för att skapa förutsättningar för barn att verkligen kunna komma till tals och för att beslut faktiskt ska fattas i enlighet med barnets bästa (vilket inkluderar hänsyn till barns vilja i relation till barnets ålder och mognad). Att det i betänkandet och propositionen saknas en närmare och övergripande analys av innebörden av dessa artiklar i svensk rätt är därmed problematiskt.

Motstridigheter i barnrättspolitiken

Den osäkerhet som beskrivits förstärks ytterligare av att riksdag och regering skickar motstridiga signaler om vikten av barns rättigheter. En sådan motstridighet som lyfts av olika remissinstanser, men som det i övrigt är anmärkningsvärt tyst om är, att barnkonventionen inkorporeras samtidigt som det inte tycks finnas några planer på att ratificera barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll om individuellt klagomålsförfarande (att ratificera protokollet skulle innebära att barn och deras ombud kunde föra fram klagomål till FN:s barnrättskommitté mot enskilda stater om barnets rättigheter kränkts och de inte haft möjlighet att få upprättelse i hemlandet). Eftersom syftet med protokollet är att ge större möjligheter för barn att faktiskt utkräva sina rättigheter är en sådan ratificering helt central i relation till inkorporeringen.

En annan motstridighet är att regeringen anger att syftet med inkorporeringen är att ge barnkonventionen större genomslag i svensk rätt utan att ge den någon särställning i relation till annan lagstiftning. Som nämnts tidigare möjliggör det fortfarande för annan lagstiftning, som strider mot barnkonventionen, att få företräde vid tillämpningen. Att stifta lagar som strider mot barnkonventionen skulle redan vara omöjligt enligt den nu gällande ordningen och frågan, något som inte hindrade riksdagen att rösta igenom den tillfälliga kompletterande utlänningslagen som började gälla i juli 2016 (och som i dagsläget kan förväntas bli mer eller mindre permanent). Denna lag innehåller bestämmelser om tillfälliga uppehållstillstånd och regler som kraftigt försvårar familjeåterförening, samt enligt ett nyligen publicerat uttalande från Migrationsverket gör det svårare att ge uppehållstillstånd till barn eller barnfamiljer av hälsoskäl. Detta drabbar i hög grad barn på ett negativt sätt, och går stick i stäv med barnkonventionens stadganden om rätt till liv och utveckling (artikel 6) och staternas ansvar att verka för återförening av familjer (artikel 10).

Här bör även nämnas att det också är problematiskt att besluta om inkorporering utan att dessförinnan närmare analysera innebörden av artikel 2 om icke-diskriminering i svensk rätt. En sådan analys skulle vara önskvärd inte minst mot bakgrund av tidigare uttalanden i förarbeten som – tvärtemot lydelsen i konventionens artikel 2 – indikerar en slags officiell uppfattning att det varit accepterat att det skulle finnas ett ”nedtrappat ansvar” för barn som befinner sig i Sverige utan tillstånd (senast i den här propositionen). Legitimiteten i dessa svenska uttalanden kan nu ifrågasättas efter yttranden från FN:s barnrättskommitté 2015 avseende Sverige där vikten av icke-diskriminering betonas. Presumtionen måste vara likabehandling av varje barn som vistas i landet och att det därmed inte finns rättsligt godtagbara skäl att behandla barn i Sverige olika beroende på vilken rättslig status de (eller deras vårdnadshavare) har. Hur lagstiftaren ser på detta skulle ha behövt tydliggöras i ”inkorporeringspropositionen” och faktiskt oavsett vilken ställning konventionen har. Detta är en av de mest brännande frågorna som behöver hanteras i svensk barnrätt just nu.

Inte en lösning men möjligen ett lovvärt initiativ för att förbättra barns livsförhållanden

Att det kvarstår så många frågetecken kring vilken roll lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter kommer att spela när den träder i kraft år 2020 och den diskrepans som finns mellan regeringens retorik och praktik vad gäller barns rättigheter föranleder oro för att inkorporeringen enbart blir symbolisk och en slags politiskt alibi snarare än ett verkligt verktyg för att stärka barns rättigheter i Sverige. Med det inte sagt att det nödvändigtvis måste bli så. Bara det faktum att inkorporering har diskuterats kan troligen i sig ha positiva effekter för barns rättigheter och livsförhållanden. Samtalet om barns rättigheter har en självständig betydelse som en reformmekanism som i jämförande studier (den här till exempel) har visat sig vara viktigt i andra länder som gått igenom liknande processer. Vi tror dock inte att inkorporeringen i den form som nu beslutats kommer få de positiva effekter som lagstiftaren och inkorporeringens förespråkare förväntar sig. Det är helt klart så att utmaningarna för att realisera barns rättigheter och barns möjligheter att leva goda liv kvarstår oavsett barnkonventionens status och vi önskar därför en större diskussion om vad det faktiskt är riksdag och regering vill uppnå. Hur vill vi i Sverige idag att alla barn ska ha det och vilket pris är vi beredda att betala?

Jur. Kand. Vera Yllner & Docent Pernilla Leviner

Denna text är i stort baserat på Pernilla Leviners artikel ”Barnkonventionen som svensk lag – en diskussion om utmaningar och möjligheter för att förverkliga barns rättigheter”, Förvaltningsrättslig tidskrift, nr. 2 2018.

Annonser

”Gör det brottsligt att gifta sig med barn”

Nedanstående är en debattartikel författad av forskare knutna till Barnrättscentrum, publicerad i SvD den 12 april 2018.

I en uppmärksammad dom fälldes två föräldrar för försök till äktenskapstvång, men mannen som ingick äktenskapskontraktet med den 13-åriga flickan frikändes. Domen visar att lagstiftningen behöver skärpas, skriver tre debattörer knutna till Barnrättscentrum vid Stockholms universitet.

Barns delaktighet är ett område som är svårt både för juridiken och för vuxna i barns närhet. Hur mycket barn ska få vara med och påverka eller bestämma är svårt att avgöra, både i vardagliga och i rättsliga frågor. I den svenska rättsordningen förekommer främst två perspektiv på barnets delaktighet. Det ena ser barn som kompetenta och bärare av förmågan att vara delaktiga i frågor som rör dem själva. Det andra ser barn som främst skyddsbehövande och som därför ska skyddas från att behöva vara delaktiga och fatta (ingripande) beslut. Vilket av dessa perspektiv som har störst genomslag beror på vilket rättsområde om är aktuellt. Inte sällan finns det inslag av dem båda.

När det gäller barns delaktighet spelar de vuxna som finns i barnets närhet en viktig roll. Vårdnadshavare har enligt föräldrabalken en rätt och en skyldighet att bestämma i frågor som rör barnet. Denna rätt och skyldighet gäller tills barnet fyllt 18 år. Även barnkonventionen uttrycker denna rätt genom sin formulering om föräldrarnas rätt att leda barnet i realiseringen av barnets rättigheter. Vårdnadshavare är emellertid också skyldiga att låta barnet vara med och påverka beslut som rör barnet i takt med barnets stigande ålder och mognad. Hur mycket barnets vårdnadshavare ska få styra över barnets liv är en svår fråga som det inte ges något uttryckligt, allmängiltigt, svar på vare sig i svensk eller i internationell rätt.

Barnet företräds således ofta av sina vårdnadshavare, men ibland krävs både barnets och föräldrarnas samtycke (exempelvis i förhållande till vissa sekretessfrågor) och ibland begränsas vilka frågor en vårdnadshavare kan förfoga över. En förälder får inte använda vilka medel som helst i uppfostran (kroppslig bestraffning får inte användas och barn får inte utsättas för en riskmiljö). Inte heller får en förälder bestämma över alla barnets handlingar.

År 2014 trädde nya straffbestämmelser ikraft: äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa. I samband med att dessa infördes togs dispensmöjligheten för äktenskap före 18 års ålder bort. Sedan dess ska det inte finnas någon möjlighet för föräldrar att förfoga över sina barns äktenskap. Det ska inte heller finnas någon möjlighet för barnet att bestämma över detta och barnets beslutsmognad har därför ingen betydelse i dessa frågor. Lagstiftaren har helt enkelt sagt att äktenskap är för personer över 18 år. Barn kan inte samtycka till äktenskap och ingen annan kan heller göra det åt dem.

För en tid sedan kom ett nytt förslag om att ytterligare begränsa möjligheterna till att erkänna utländska barnäktenskap. Det nya förslaget innebär att äktenskap med barn som är under 18 år när de kommer till Sverige som huvudregel inte erkänns. Det framstår därmed som att lagstiftaren ytterligare vill betona att barn under 18 år inte kan bestämma i frågor som rör äktenskap och därmed inte heller ska vara gifta. Oavsett barnets ålder och mognad.

Äktenskap och sexuell aktivitet går ofta hand i hand. Självklart är det så att det finns möjlighet att ha sex utan att vara gift och det är även fullt möjligt att leva i ett äktenskap utan att ha sex, men sex och äktenskap är ändå nära sammanbundna. Enligt svensk rätt är utgångspunkten att den som har sex med någon under 15 år begår ett brott. Det gäller oavsett om barnet samtyckt eller kanske till och med tagit initiativet till den sexuella handlingen. I förhållande till sex har barn under 15 år således en bristande beslutanderätt. Ingen annan kan heller samtycka för barnets räkning till dessa handlingar. Det gäller även barnets föräldrar, trots vårdnadshavarens rätt att besluta i övriga frågor som rör barnet. Detta ger en tydlig trappa vad gäller barnets beslutanderätt i relationsfrågor – först kan barnet samtycka till sex och sedan till äktenskap. Dessutom ska barnet göra det själv, ingen annan kan eller får göra det åt barnet.

Bestämmelsen som rör äktenskapstvång lämnar en del i övrigt att önska när det gäller barnperspektivet. En brist är att barn, i straffrättslig mening, indirekt kan samtycka till äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelser (har barnet inte tvingats eller har inte barnets utsatta belägenhet utnyttjats så har inte ett brott begåtts). En annan brist är att om en person inte har förstått att barnet har tvingats eller att barnets utsatta belägenhet har utnyttjats så är det inte heller ett brott. Den senare situationen har varit mycket aktuell de senaste dagarna efter en dom från Värmlands tingsrätt (2018-04-04, målnr B 763-16). I domen, som har väckt starka reaktioner, fälldes två föräldrar för försök till äktenskapstvång men mannen som ingick äktenskapskontraktet med den 13-åriga flickan frikändes. Enligt tingsrätten frikändes mannen eftersom åklagaren inte bevisat att mannen förstått att flickan var emot att ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

Domen är ett tydligt exempel på att lagstiftningen rimmar mycket illa med hur den svenska rättsordningen i övrigt ser på barn i förhållande till sex och äktenskap. Den aktuella lagstiftningen om tvångsäktenskap lämnar ett utrymme både för att barn inte skyddas från äktenskap och att de som medverkat till dessa äktenskap kan gå fria.

Lagstiftaren har framfört att det inte behövs något särskilt brott som tar sikte på barnäktenskap, eftersom brottet äktenskapstvång fångar in dessa. Den nyligen meddelade domen visar något annat. En översyn av den aktuella lagstiftningen är på sin plats. Denna översyn bör omfatta barn under 18 år, men särskilt barn under 15 år. En väg är att införa en bestämmelse som innebär att en person över 18 år som ingår äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse med någon under 15 år begår ett brott. En sådan kriminalisering har åtminstone en tydlig symbolisk funktion – barn ska skyddas från äktenskap. Det innebär även att lagen blir mer enhetlig i frågor som rör barn och äktenskap. Åldern 15–18 år är också en skyddsvärd ålder och möjligen bör det även här finnas ett straffrättsligt skydd. För trots att kunskapen om barns utsatthet sakta men säkert ökar, är vi, bevisligen, ännu inte i hamn när det gäller att skydda alla barn från träda in i vuxenvärlden i förtid. Om ingen förändring sker riskerar vi en lagstiftning som, trots ambitionen, inte omfattar barns rätt till skydd från äktenskap.

Emelie Kankaanpää Thell
doktorand i straffrätt vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet

Anna Kaldal
docent och lektor i processrätt vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet

Malou Andersson
juris doktor och lektor i straffrätt vid juridiska fakulteten, Uppsala universitet

Glöm inte barnen – om bosättningslagens konsekvenser för barnfamiljers boende

Under de senaste månaderna har det rapporterats flitigt i media om att nyanlända barnfamiljer riskerar att bli hemlösa efter att kommuner sagt upp deras hyreskontrakt (se exempelvis DN, SR och SVT). Bl.a. nämns Lidingö stad vars kommunstyrelse beslutade att nyanlända barnfamiljers hyreskontrakt ska sägas upp efter två år. Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm som meddelade dom i slutet av mars i år. Jag vill med detta blogginlägg ge ett rättsligt perspektiv på det inträffade som väcker frågor om kommunernas självbestämmande, rättssäkerhet och vikten av att inte glömma bort barnperspektivet.

Bosättningslagens innehåll, tolkning och syfte

Den s.k. bosättningslagen innebär att landets kommuner efter beslut av migrationsverket ska ta emot och ordna boende till nyanlända. Av lagen framgår inte på vilka sätt eller under vilken tid som kommunen ska ordna boende åt de aktuella individerna och barnfamiljerna. Detta innebär att kommunerna själva får besluta om hur detta ska göras.

Av medierapporteringen framgår att olika kommuner tolkat lagen på olika sätt. I vissa kommuner, bl.a. Vellinge och Lidingö, har nyanlända barnfamiljer tilldelats tillfälliga hyreskontrakt av kommunen. Dessa kommuner har tolkat lagen restriktivt på så sätt att boende endast behöver ordnas under den s.k. etableringstiden på två år. Andra kommuner, exempelvis Botkyrka och Järfälla, har istället tilldelat barnfamiljer hyreskontrakt utan tidsbegränsning hos kommunernas allmännyttiga bostadsbolag.

Det främsta motivet bakom bosättningslagen var att ”förbättra etableringen av nyanlända på arbetsmarknaden och samhällslivet” (prop. 2015/16:54). Lagen syftade också till att landets kommuner skulle ta ett gemensamt ansvar för mottagandet av nyanlända. Dessa syften vägdes mot principen om kommunernas självbestämmande och resultatet blev en kompromiss mellan intressena. Detta behöver i ett lagstiftningssammanhang inte vara problematiskt och är för den delen inte heller något ovanligt. Konsekvenserna av att tolkningarna skiljer sig så mycket åt i detta fall kan dock vara problematisk, vilket jag återkommer till senare.

Lidingö stads beslut att säga upp hyreskontrakt efter två år

Lidingö stads tolkning av bosättningslagen formaliserades i ett beslut från kommunstyrelsen. Beslutet var principiellt och innebar att de hyreskontrakt som tilldelats nyanlända barnfamiljer skulle sägas upp efter två år. Beslutet väckte debatt och överklagades av miljöpartiets företrädare i kommunen. Det huvudsakliga argumentet bakom överklagandet var att kommunstyrelsens beslut skulle strida mot syftena med bosättningslagen.

Förvaltningsrättens dom

Den 26 mars i år kom förvaltningsrättens dom. Domstolen beslutade att inte upphäva det överklagade beslutet. Domen överklagades och har ännu inte prövats av nästa instans.

Det domstolen gjorde var en s.k. laglighetsprövning, vilket innebär att de i detta fall prövade om kommunstyrelsens beslut strider mot lag eller annan författning. Förvaltningsrätten menar i sin dom att en prövning om kommunstyrelsens beslut strider mot lagens syften skulle leda till en lämplighetsprövning som inte kan göras inom ramen för den laglighetsprövning det var fråga om. Förvaltningsrätten konstaterar också att det inte har framkommit någon annan omständighet som innebär att kommunstyrelsens beslut inte skulle vara lagligt.

Domen innebär således att Lidingö stads kommunstyrelses beslut står fast (om det inte ändras i nästa instans). Det innebär däremot inte att beslutet är den enda korrekta tolkningen av bosättningslagen. Botkyrka kommun med fleras tolkning, att tilldela nyanlända barnfamiljer förstahandskontrakt, är alltså inte med nödvändighet felaktig. Inte heller betyder domen att det är rätt att kasta ut de berörda barnfamiljerna på gatan – någon prövning i de enskilda fallen har det inte varit fråga om. Domen visar snarast på vad det kommunala självbestämmandet kan innebära.

Vad händer nu för de berörda barnfamiljerna?

Vad som nu väntar respektive barnfamilj som omfattas av Lidingö stads beslut är svårt att sia om. Klart är dock att kommunernas ansvar för att se till att barnfamiljerna lever under skäliga levnadsförhållanden inte upphör när den så kallade etableringstiden går ut. Av socialtjänstlagen framgår att den som inte själv kan tillgodose sina behov har rätt till försörjningsstöd. Denna rätt omfattar alla, även människor som nyligen kommit till landet. Beslutet att avsluta hyreskontrakten för de nyanlända barnfamiljerna innebär därmed att socialtjänsten i berörda kommuner övertar ansvaret för att se till att de barnfamiljer som inte själva kan ordna boende har någonstans att bo.

Olika tolkningar leder till rättsosäkerhet och att syftet med lagen inte uppfylls

Att bosättningslagen tillämpas på så olika sätt i olika kommuner kan ifrågasättas av främst två skäl. För det första påverkar det familjernas, inte minst barnens, rättssäkerhet negativt. Vilken av landets kommuner som anvisats att ta emot familjen påverkar följaktligen möjligheten till en trygg boendesituation. För det andra motverkas ett av de främsta syftena med lagen, att landets kommuner gemensamt skulle ta ansvar för mottagandet av nyanlända, genom att tolkningen görs så olika i olika kommuner.

Likabehandling som politiskt och rättsligt argument

Det främsta argumentet som talar för den restriktiva tolkning som Lidingö stad m.fl. har gjort är att det skulle strida mot likabehandlingsprincipen att ge nyanlända familjer förtur till bostäder. Förespråkarna för denna tolkning menar att nyanlända inte ska särbehandlas, och att samma skyldigheter och rättigheter ska omfatta nyanlända som övriga barnfamiljer. Mot detta argument kan huvudsakligen en invändning göras, och det handlar om själva kärnan i likabehandlingsprincipen i en rättslig kontext.

Rättsligt innebär likabehandlingsprincipen att lika fall ska behandlas lika. De nyanlända barnfamiljerna i fråga har tilldelats bostäder med stöd av bosättningslagen. Någon motsvarande lagstiftning finns inte för ”andra” barnfamiljer. Det är skillnad på att bli av med den bostad man erhållit och att vara i behov av en bostad, vilket även andra barnfamiljer i utsatta situationer kan vara. En jämförelse mellan den situation de nyanlända barnfamiljerna befinner sig i och andra barnfamiljer som är i behov av boende låter sig därför inte göras i en rättslig mening. Att utsatta grupper genom lagstiftning ges rätt till särskilt stöd eller skydd är inte heller något ovanligt (att bostadssituationen för nyanlända är mycket ansträngd är känt). Att kravet på likabehandling skulle ”kicka in” efter att den så kallade etableringstiden passerat är ett argument som således snarare har ekonomisk och politisk karaktär än rättslig relevans (etableringstid kallas den tid under vilken kommunerna får ett särskilt statligt stöd för mottagande av nyanlända).

De berörda barnfamiljerna får inte glömmas bort!

Att det rör sig om barn som riskerar att förlora sina hem och bli bostadslösa verkar stundtals glömmas bort i debatten. Tvingas barnfamiljerna flytta från sina hem är situationen för den enskilda barnfamiljen att likställa med en vräkning. Att sådana åtgärder är mycket ingripande och påverkar barn är känt.

Skyddet för barns hem och barns rätt att ha någonstans att bo regleras på flera olika sätt i såväl svensk som internationell rätt. Barnets bästa ska alltid beaktas och sättas i främsta rummet vid beslut som berör barnet. Oavsett vad man anser om bosättningslagen som sådan och de olika tolkningar som kommunerna har gjort, är det viktigt att detta perspektiv inte glöms bort i den situation vi nu befinner oss i.

Många av de frågor som diskuterats i detta blogginlägg hade kunnat lösas genom att i bosättningslagen ange på vilka sätt och under vilken tid kommunerna är skyldiga att ordna boende åt nyanlända. Det gjordes dock inte av hänsyn till kommunernas rätt till självbestämmande. Nu är det kommunerna, domstolarna och inte minst de berörda barnfamiljerna som får leva i den rättsliga osäkerhet som följer av lagen. Frågorna är ännu inte slutligen lösta och vad som kommer att hända med de barnfamiljer som berörs är således fortfarande osäkert.

 

Tim Holappa, doktorand i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet

Välkommen till barnrättsbloggen

Här på bloggen kommer forskare med koppling till Stockholms barnrättscentrum – en forskarplattform på Stockholms universitet – att skriva om aktuell forskning, kommentera nyheter och händelser med barnrättslig koppling eller på ett lättbegripligt sätt beskriva juridiska frågor på det barnrättsliga området.

Vi ser fram emot att få dela med oss av tankar och idéer, och hoppas att du som läsare kan få inspiration och kunskap av att kika in här emellanåt.