Av Amanda Lublin, doktorand i processrätt vid Stockholms Universitet
”Jag kan inte nog understryka hur allvarligt läget är. Sverige har aldrig förr sett något liknande. Inget annat land i Europa ser något liknande.”[1] Så uttryckte sig statsminister Ulf Kristerssons i september i år i ett tal till nationen med anledning av den allvarliga våldsvåg som pågår i Sverige. I nyhetsmedia rapporteras om en eskalerande våg av grov brottslighet med exempelvis sprängningar och skjutningar som genomförs inom ramen för den så kallade gängkriminaliteten. Rapporteringar som vittnar om rivaliserande grupperingar av organiserade brottslingar som tycks manifestera konflikter på ett sådant sätt att inte bara de inblandade gängmedlemmarna, utan också till synes helt utomstående samhällsmedborgare, drabbas av det grova våldet.[2]
Den som följer den politiska utvecklingen i Sverige kan inte ha undgått att se hur den rättspolitiska diskussionen under de senaste åren allt mer har kommit att domineras av den gängrelaterade brottsligheten och hur den bör bekämpas. Inom ramen för diskussionen om gängkriminalitet har fokus dessutom inriktats särskilt mot de yngre gängmedlemmarna. Det rapporteras om att äldre gängkriminella systematiskt ”rekryterar” barn och unga till att utföra grova brott och att brottsmisstänkta barn inte bara ökar till antalet utan dessutom sjunker allt längre ned i åldrarna.[3]
I det här blogginlägget ska den nu pågående rättspolitiska diskussionen och aktuella initiativ och förslag till reformer inom det straff- och processrättsliga området först sättas i en historisk kontext för att därefter diskuteras utifrån ett barnrättsperspektiv. Som titeln på inlägget indikerar finns det anledning att betona att även unga lagöverträdare, inte minst de allra yngsta, också har rätt till en rättvis och trygg rättsprocess. De förslag som nu diskuteras och i vissa avseenden redan har lagts fram kan både problematiseras och kritiseras ur detta perspektiv.
Det är inte första gången som samhället upplever och politiker uttrycker oro kring unga lagöverträdare. Faktum är att barn och unga är en av samhällets mest brottsaktiva grupper.[4] Att ifrågasätta och utmana samhällets normer kan beskrivas som en naturlig del av att växa upp – det normbrytande beteendet avtar och försvinner, i de allra flesta fall, i takt med att hjärnan mognar och utvecklas. Inte heller är det första gången oron gäller unga pojkar i grupperingar eller, om man så vill, gäng. Redan i slutet av 1800-talet, inför ikraftträdandet av 1902 års Vanartslag, framhöll den dåvarande ”Ligapojkskommittén” en alltmer utbredd oro kring en tilltagande ungdomsbrottslighet och ”förvildning” hos unga pojkar.[5] När lag (1964:167) med särskilda bestämmelse om unga lagöverträdare (LUL) skulle införas i mitten av 1960-talet motiverades densamma med bland annat kriminologisk forskning som visade på att ett mycket stort antal brott begicks av ungdomar i de lägre åldrarna och att den brottsliga aktiviteten kulminerade åldersmässigt allt tidigare.[6] När LUL sedan reformerades under 1980-talet utgick arbetet ifrån rapporter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som framhöll att barn- och ungdomsbrottsligheten ökat och att den var koncentrerad främst vid lagöverträdare kring åldern 12-17 år som i övervägande grad ägnade sig åt gängbrottslighet.[7] De straffprocessuella reglerna för hantering av brottsmisstänkta barn har utvecklats och reformerats ett flertal gånger sedan dess, nu senast genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 juli i år (2023) som bland annat innebär att polis och åklagare fått utökade möjligheter att utreda brott när den som kan misstänkas är minderårig.[8]
Sammanfattningsvis kan, med dessa (högst översiktliga) nedslag i den straffprocessuella lagstiftningshistorien, konstateras att en allmän oro kring allt fler och allt yngre lagöverträdare aktualiserats och återkommit i den svenska rättspolitiska debatten sedan (åtminstone) 1800-talet. Detta är med andra ord inte något nytt fenomen. De röster som idag höjs kring unga gängkriminella har tidigare höjts kring unga lösdrivare, fattiga pojkar, mods, dagdrivare, punkare och skinheads. Att brottsmisstänkta barn idag ges ett så stort fokus i den allmänna debatten kan inte heller förklaras med någon exceptionell ökning av brott begångna av barn. Det är visserligen sant att det dödliga skjutvapenvåldet i kriminella kretsar ökat, och att polisen rapporterar om en ökad andel minderåriga gängmedlemmar – men intressant nog har den generella ungdomsbrottsligheten minskat stadigt de senaste decennierna.[9] Problemen tycks kretsa kring att ett färre antal unga lagöverträdare misstänks för allt allvarligare brott.
Att samhället samlas kring en gemensam oro för brottsmisstänkta barn är i sig något bra. En del av den rättspolitiska debatten fokuserar idag, likt under det senaste seklet, med rätta på vilka åtgärder som bör (eller inte bör) införas i syfte att försöka förebygga att barn utvecklar normbrytande brottsligt beteende. I ett idealsamhälle skulle förstås inget barn begå brott från första början, varför det är klokt att med alla resurser som står till buds försöka förhindra en sådan utveckling. Har ett barn emellertid redan begått ett brott bör samhällets fokus, och resurser, naturligt riktas mot åtgärder som syftar till att detta barn inte ska återfalla i brott. Sådana åtgärder regleras på olika sätt och inom olika rättsområden med utgångspunkt i barns särskilda skyddsbehov. Skyddsbehovet grundar sig i en syn på barn som outvecklade med en bristande mognad och sämre förståelse för samhällets regler och normer jämfört med vuxna. Därtill är barn särskilt formbara – vi har därmed bättre chanser att rehabilitera och förebygga brottsligt beteende hos ett barn än hos en vuxen individ.
Enligt bland annat FN:s barnrättskommitté bör barn som uppvisar normbrytande beteende av brottslig karaktär hanteras inom ramen för ett barnanpassat förfarande som syftar till att främja barnets känsla av värde och värdighet och som tar hänsyn till barnets ålder, mognad och möjlighet till återanpassning i samhället. Allra helst ska barn hanteras helt utanför det straffrättsliga förfarandet och istället genom särskilt anpassade och behandlande åtgärder – en hanteringsstrategi som enligt forskning visar att brottsåterfallsrisken minskar. Kommittén betonar att en alltför ingripande hantering av brottsmisstänkta barn tvärtom kan göra större skada än nytta, och riskera att begränsa barns möjlighet att växa upp till ansvarstagande vuxna.[10]
Om såväl förebyggandet som återfall ändå inte kan undvikas uppstår en situation där samhället har till uppgift att hantera ett brottsmisstänkt barn i straffprocessen. De senaste 10-15 åren har straffprocessen för barn i Sverige blivit alltmer repressivt inriktad – det individualiserade och barnanpassade förfarandet har fått ge vika för en process som allt mer liknar den för vuxna lagöverträdare. Sedan den 1 juli i år är polis- och åklagarledda brottsutredningar mot barn under 15 år mer eller mindre en presumtion.[11] Möjligheten att i domstol pröva skuldfrågan även hos minderåriga barn har också utökats.[12] Samtidigt som processen blir allt mer ingripande för barnet så undanrycks allt fler av barns grundläggande rättigheter till en rättvis rättegång. Som exempel kan nämnas att barn, till skillnad från vuxna, bara har rätt till försvarare om brottsmisstanken är särskilt allvarlig.[13] Föreställ dig ett scenario där du delges misstanke om exempelvis stöld, ett brott på vilket fängelse kan följa, och du inte har rätt till något juridiskt biträde. Det skulle svårligen accepteras för vuxna lagöverträdare. Därtill saknar barn sedan den 1 juli i år möjligheten att själv, eller med hjälp av vårdnadshavare, begära att få brottsmisstanken prövad i domstol. Det innebär att det i praktiken blir upp till åklagaren att besluta om barnets grundläggande rätt att betraktas som oskyldig ska tillgodoses. Ytterligare förslag om skärpta regler för unga lagöverträdare är dessutom under utredning – bland annat har det uppdragits att utreda en sänkning av straffbarhetsåldern, möjligheten att i hemlighet avlyssna barn under 15 år, möjligheten att häkta fler barn under 18 år och minskad betydelse av ålder vid straffmätningen.[14]
Premissen är förstås komplex. Barn ska som regel allra helst hanteras utanför straffprocessen i ett barnanpassat förfarande. Hamnar barn, trots detta, i det straffprocessuella förfarandet bör barn, liksom vuxna, åtnjuta den fullständiga rätten till en rättvis rättegång. Det är en konventionsenlig grundläggande mänsklig rättighet.[15] Med nuvarande regelverk tycks varken det ena eller det andra få fullt genomslag. I stället har vi ett system där barn allt oftare hanteras med ingripande åtgärder i det straffprocessuella förfarandet utan att rätten till en rättvis rättegång respekteras för dem.
Det är inte svårt att förstå att samhällets kollektiva oro för en till synes eskalerande barn- och ungdomsbrottslighet ger upphov till höjda röster för mer, fler, snabbare och allt kraftfullare åtgärder. Situationen vi ser är allvarlig på många sätt, inte minst för de barn och unga som både dras in i kriminalitet och som riskerar att drabbas av våld och skjutningar. En önskan om att sätta in alla medel som står till buds för att vända utvecklingen är naturlig i den situation som vi befinner oss i idag. Det finns emellertid anledning att mana till visst lugn när det gäller att införa sådana befogenheter och åtgärder. Det bör noteras att de bestämmelser som införs och föreslås inte bara kommer att bli tillämpliga i fall som rör gängkriminalitet utan även i andra brottstyper. Detta bör vägas in i de proportionalitetsavvägningar som alltid måste göras när det gäller rättsliga reformer av det här slaget. En alltför repressiv hantering av brottsmisstänkta barn riskerar, enligt vad forskningen visar, att få direkt motsatt effekt.[16] Menar politiker och andra beslutsfattare ändå allvar med att, i ännu större utsträckning än idag, behandla de yngsta lagöverträdarna på samma sätt som vuxna så måste även barnens rättssäkerhetsgarantier tillgodoses. Annars riskerar samhället få en generation individer som i hög grad riskerar att återfalla i brott och sedan växa upp till att bli medborgare som saknar såväl tillit till, som respekt för, samhällets normer.
[1] Statsminister Ulf Kristerssons tal till nationen, 28 september 2023, som finns tillgängligt i sin helhet på https://www.regeringen.se/tal/2023/09/statsminister-ulf-kristerssons-tal-till-nationen/
[2] Se t.ex. Westerberg, A., Dagens Nyheter, Två häktade efter sprängningen i Uppsala, tillgänglig: https://www.dn.se/sverige/tva-begars-haktade-for-sprangningen-i-uppsala/
[3] Se t.ex. Rydén, A., SVT, Allt fler ungdomar anmäls för våldsbrott, tillgänglig: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/unga-3
[4] Se t.ex. Estrada, F., Ungdomsbrottslighetens utveckling, omfattning och struktur, ur Estrada & Flygheden, Den svenska ungdomsbrottsligheten, 2017.
[5] Betänkande och förslag I, 1896, s. 22
[6] Prop. 1964:10 s. 170-171 f.
[7] Se Prop. 1983/84:187 s. 8 – 9 och BRÅ 1979:2 Samhället och de unga lagöverträdarna och BRÅ PM 1982:3 De unga lagöverträdarna.
[8] Prop. 2022/23:78 Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott.
[9] Se BOB – Barn och unga i organiserad brottslighet, Myndighetsgemensam rapport, Polisen, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse, september 2023, tillgänglig: https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2023/oktober/forslag-for-att-bryta-insocialiseringen-av-barn-till-kriminella-natverk/, Rostami, Amir & Sarnecki, Jerzy (red.), Det svenska tillståndet: en antologi om brottsutvecklingen i Sverige, Upplaga 1, Studentlitteratur, Lund, 2022, samt Svensson & Oberwittler, Changing routine activities and the decline of youth crime: A repeated cross-sectional analysis of self-reported delinquency in Sweden, 1999-2017, Criminology, Volume 59, Issue 2, Maj 2021, tillgänglig: https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1745-9125.12273
[10] Barnkonventionens artikel 40, se Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, 2019, p. 2, p.3, s. 2. samt p.6 (c) s. 2-3.
[11] LUL 31 §.
[12] Numera är det presumtion med bevistalan vid misstanke om brottslighet av viss beskaffenhet, se 38 § LUL.
[13] LUL 32a § p. 1-2.
[14] Dir 2023:102 Utökade möjligheter att använda tvångsmedel mot barn och unga, samt Dir. 2023:112 Skärpta regler för unga lagöverträdare.
[15] Se exempelvis EKMR artikel 6 och barnkonventionens artikel 40.
[16] Se Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, 2019, p. 2, p.3, s. 2. samt p.6 (c) s. 2-3
Barnrättsbloggen 