Av Johanna Karlervik, doktorand i processrätt vid Stockholms universitet
Varje år uppmärksammas Barnkonventionen, ett grundläggande dokument som understryker barns rättigheter. I år, i samband med Barnkonventionens dag, reflekterar jag över barns rätt till en rättvis rättsprocess. Mitt engagemang fokuserar på det betydelsefulla beslut som nyligen meddelades av Högsta domstolen i ”snippa-målet”. Genom detta fall framhävs vikten av att kontinuerligt granska och förbättra hur rättsprocesser behandlar fall som involverar barn, i enlighet med principerna i Barnkonventionen. Det är avgörande att barn kommer till tals, att deras intressen beaktas och skyddas, samt att deras rätt till en rättvis rättegång upprätthålls, vilket också avspeglas i det avgörande som Högsta domstolen nyligen meddelat.
______
Del ett: Högsta domstolens avgörande
Hovrättens ”snippa-dom” har kritiserats av flera anledningar. Den främsta kritiken har legat i att hovrätten, när rättens ledamöter inte förstått vad målsäganden, en 10-årig flicka, menade med ”snippa”, konsulterade Svensk ordbok och friade mannen från åtalad våldtäkt då penetration inte kunde anses styrkt. Detta berodde på att Svensk ordbok beskrev snippa som ”ett vardagligt uttryck för kvinnans yttre könsorgan” och att Svensk ordboks beskrivning vägde tyngre än vad flickan berättade om att han kom in i snippan ”typ långt inne”.
Den fråga som Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd i är emellertid inte rättens tolkning eller värdering av målsägandens utsaga och däri använda begrepp. Högsta domstolens avgörande skulle istället fokusera på frågan om hovrättens brustit i materiell processledning. Rent konkret skulle Högsta domstolen klarlägga om hovrätten hade gjort fel genom att inte lyfta frågan om alternativ brottsrubricering med parterna. Bakgrunden till frågan låg i att åklagaren vid hovrättens prövning bara hade angett våldtäkt mot barn som brottsrubricering i åtalet. Flickan, målsäganden, hade inget målsägandebiträde utan företräddes av åklagaren. När hovrätten inte ansåg att det var styrkt att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet våldtäkt mot barn friades han eftersom en alternativ brottsrubricering inte gjorts aktuell och något andrahandsyrkande inte existerade. Frågan om materiell processledning grundar sig i att domstolen inte är bunden av åklagarens eller målsägandens rättsliga beteckningar eller lagrum (se 30 kap. 3§ rättegångsbalken). Att åklagaren har angett brottet våldtäkt mot barn innebär alltså inte att rätten är förhindrad att döma till ansvar för ett annat brott som också täcks av gärningsbeskrivningen.
Det som anger ramarna för processen i skuldfrågan är gärningsbeskrivningen. Rätten är bunden av den och kan inte döma till ansvar för något som inte anförts i gärningsbeskrivningen. Om rätten anser att ett annat brott kan vara aktuellt att döma till ansvar för i relation till en aktuell gärningsbeskrivning måste, enligt artikel 6.3 i Europakonventionen, den tilltalade få reda på att en annan brottsrubricering kan aktualiseras och få tid att anpassa sitt försvar också i förhållande till ett alternativt brott. Detta innebär att i en process där ingen nämnt sexuellt övergrepp mot barn utan bara våldtäkt mot barn, så kan den tilltalade inte dömas till ansvar för detta brott, även om gärningsbeskrivningen täcker rekvisitet i lagrummet och han frias från våldtäkt då penetration inte kunde anses styrkt. Frågan är om hovrätten i detta fall hade en skyldighet att lyfta frågan om alternativ rubricering med parterna under eller till och med efter huvudförhandlingen.
Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten för brottmålsprocessen måste vara att åklagaren ansvarar för att gärningsbeskrivningen är tydlig och fullständig, och att alla tillämpliga brott åberopas. Det förutsätts att åklagaren har övervägt att vissa omständigheter i gärningsbeskrivningen kanske inte kan bevisas och därför funderat över alternativa straffbestämmelser som skulle kunna vara tillämpliga. Högsta domstolen konstaterar emellertid att det också finns en grundläggande rättslig princip om likabehandling som bör förstås på så sätt att ”det finns en gräns där det måste anses oriktigt att domstolen förhåller sig passiv när det gäller den rättsliga kvalificeringen av det som anges i gärningsbeskrivningen” (se p. 26).
Högsta domstolen framhåller att det, med hänsyn till hovrättens värdering av bevisningen och rättsliga bedömning, borde ha varit uppenbart för hovrätten att, även om den tilltalade inte kunde dömas för våldtäkt mot barn, det fanns åtminstone en annan relevant straffbestämmelse som var tillämplig på gärningsbeskrivningen, nämligen sexuellt övergrepp mot barn.
Högsta domstolen slår därför fast att hovrätten därmed hade möjlighet och var också skyldig att i den uppkomna situationen vidta de handläggningsåtgärder som krävdes för att kunna pröva gärningsbeskrivningen mot den straffbestämmelsen. Domstolen skulle således ha berett parterna möjlighet att yttra sig över om den gärning som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen kunde innefatta sexuellt övergrepp mot barn. Detta hade kunnat ske vid huvudförhandlingen, men också därefter, om frågan aktualiserades först vid överläggningen.
Högsta domstolen kom alltså fram till att hovrättens underlåtenhet att materiellt processleda utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Detta innebar vidare att prövningstillstånd meddelades angående ansvar och skadestånd och att hovrättens dom skulle undanröjas i dessa delar. Målet återförvisades till hovrätten för ny prövning.
Detta är ett viktigt avgörande och en ny chans till upprättelse för den utsatta flickan. Vid hovrättens nya prövning av målet kan gärningsbeskrivningen prövas både i relation till våldtäkt mot barn (igen) och till sexuellt övergrepp mot barn.
Om domstolen dömer den tilltalade, antingen för våldtäkt eller sexuellt övergrepp mot barn, skulle rätten till skadestånd inkludera en ränta som ackumulerats sedan sommaren 2021, vilket är tiden för det påstådda brottet. Det bör emellertid beaktas att inflationens inverkan innebär att det ekonomiska värdet av skadeståndet är lägre än det skulle ha varit om den ursprungliga domstolsprocessen hade hanterat ärendet korrekt.
Del två: En reflektion om barns rätt till målsägandebiträde
Målsägandebiträdets uppdrag och begränsning
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2018, upphör målsägandebiträdets uppdrag numera som huvudregel när tiden för att överklaga tingsrättens dom har gått ut i de fall där målsägandebiträde har förordnats (1a § lag om målsägandebiträde).
Målsägandebiträdets uppdrag innebär alltså att bistå målsäganden med att överklaga eller anslutningsöverklaga underrättens dom. Begränsningen av målsägandebiträdets uppdrag motiverades av ett mer effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av rättsliga resurser. Man konstaterade även att behovet av målsägandebiträde i hovrätten har minskat som en följd av reformen ”En modernare rättegång”, vilket innebär att det är ovanligt att målsäganden personligen närvarar vid huvudförhandlingen i hovrätten. I förarbetena till lagändringen konstateras att ”Även om det i många fall saknas behov av målsägandebiträde i högre instans kan det finnas situationer när det verkligen behövs. I dessa situationer bör det såklart vara möjligt att förordna ett målsägandebiträde. En bedömning av behovet måste dock göras i varje enskilt fall”.
Som redogjorts för ovan begränsas målsägandebiträdets uppdrag som huvudregel till förundersökning och tingsrättens prövning men det finns också undantag till denna huvudregel. För att få ett målsägandebiträde i högre rätt ska det krävas att de allmänna förutsättningarna för ett sådant förordnande är uppfyllda. Dessa anges i 1 § lag om målsägandebiträde och inkluderar exempelvis att det ska vara fråga om ett sexualbrott eller annat allvarligt brott mot person. Dessutom, för att undantaget ska gälla och målsägandebiträde förordnas även vid överrättens prövning, ska rätten beakta om målsäganden där (i överrätt), ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl.
I detta mål: flicka utsatt för sexualbrott får inte målsägandebiträde
Flickan som utsattes för ett sexuellt övergrepp genom att en man petade in sina fingrar i hennes snippa fick ett målsägandebiträde förordnat för sig vid förundersökning och tingsrättens prövning. Efter att åtal väckts dömdes mannen i tingsrätten. När han överklagade våldtäktsdomen och hovrätten skulle pröva fallet begärde åklagaren för flickans räkning att ett målsägandebiträde skulle förordnas för henne även vid hovrättens prövning.
I detta fall avslogs denna begäran om målsägandebiträde i hovrätten då målsäganden inte skulle höras vid hovrätten utan barnförhör från förundersökningen skulle spelas upp, det enskilda anspråket inte var av särskilt komplicerat art utan följde i stora delar av brottsrubriceringen. Det ansågs inte heller föreligga något annat särskilt skäl till att förordna målsägandebiträde i hovrätten.
Hovrätten tillämpade lagen. Det som kan ifrågasättas är huruvida hovrätten vid sitt avslagsbeslut hade kunskap om att målsäganden inte ämnade biträda åtalet i hovrätten, något som skulle kunnat påverka bedömningen av om ”annat särskilt skäl” förelåg. Av dagboksbladet i målet framgår att man från hovrätten en tid efter det att avslagsbeslutet meddelats avseende målsägandebiträde ringde åklagaren som då angav att målsäganden inte skulle biträda åtalet i hovrätten.
Här kan man också peka på att hovrätten inte har kommunicerat direkt med målsägandebiträdet vid överklagandet. Detta har enbart expedierats till åklagaren, trots att målsägandebiträdets uppdrag omfattar anslutningsöverklagande. Handläggningen, att målsäganden inte över huvud taget delgavs överklagandet, och att begäran om målsägandebiträde framställdes av åklagaren och avslogs utan kännedom om målsägandens inställning, kan enligt min mening ifrågasättas utifrån rättegångsbalkens regler och barns rätt att komma till tals i rättsliga förfaranden som rör dem (Barnkonventionen artikel 12).
Argument för att målsägandebiträdets uppdrag, särskilt avseende barn, inte bör upphöra
Den nyligen införda restriktionen av målsägandebiträdets uppdrag kan, ur ett ekonomiskt perspektiv, anses vara motiverad på grund av potentiella besparingar. Denna åtgärd kan emellertid leda till avsevärda konsekvenser i vissa situationer, särskilt i fall där barn är offer för sexualbrott. När barn utsätts för så allvarliga kränkningar som sexualbrott krävs det att rättssystemet tillhandahåller en effektiv och rättvis rättsprocess. Även om åklagare generellt är en mycket kompetent kår statligt anställda med stor arbetskapacitet ska deras arbete genomgående präglas av objektivitet. Vid beaktande av objektivitetskravet och åklagarmyndighetens generella arbetsbelastning kan det ifrågasättas huruvida det är rimligt att ålägga åklagare att också beakta målsägandens mer subjektiva intressen i straffprocessen. Konkret, i snippa-målet, blev det tyvärr så att både åklagaren och hovrätten förbisåg möjligheten angående en alternativ brottsrubricering. Detta ska inte få hända i en rättsprocess i vilken det brottsutsatta barnet ska få upprättelse.
Om ett målsägandebiträde skulle finnas med, eller hade funnits med, skulle denne ha kunnat lyfta fram frågan om alternativ rubricering eller andrahandsyrkande. Målsägandebiträdet ska generellt bevaka sin klients intressen både när det gäller skuld- och skadeståndsfrågan och skulle därför oavsett ha presenterat ett andrahandsyrkande för att öka sannolikheten för någon nivå av skadestånd. Dessutom är målsägandebiträde en förutsättning för att målsäganden ska kunna biträda åtalet på ett effektivt sätt. Målsägandebiträdet kan kontrollera kvaliteten på åklagarens arbete i förhållande till barnet som utsatts för två fall av våldtäkt, eller andra sexuella övergrepp (…), och bistå åklagarens insats i talan om skuld och kompletterat talan om skadestånd. På detta sätt skulle flickan i det aktuella fallet ha garanterats en rättvis rättegång, vilket skulle ha ökat möjligheterna för henne att uppnå rättvisa och få upprättelse.
______
Avslutningsvis är det uppmuntrande att Högsta domstolen fastslagit att det i vissa fall finns ett ökat ansvar för domstolen att leda parterna genom processen. Det är värt att överväga om barns delaktighet i mål, särskilt vid sexuella övergrepp, bör vara ett sådant fall där en förstärkt skyldighet att leda processen bör tillämpas. Min kritik riktas mot det nuvarande systemet där barn som utsatts för sexuella övergrepp som huvudregel inte får ett målsägandebiträde förordnat i hovrätten. Denna brist på fortsatt representation kan allvarligt undergräva barnets möjligheter till en effektiv och rättvis rättegång, och i förlängningen, till rättvisa. Barn ska inte riskera ytterligare skada genom rättssystemet. Erfarna målsägandebiträden är avgörande för att erbjuda skydd och säkerställa att barns rättigheter upprätthålls. I alla situationer bör målet vara att generera en straffprocess som inte bara skyddar utan också stärker barns rätt till upprättelse.
Barnrättsbloggen 