Ingen kan ha undgått den förfärande nyheten som kom i mitten av januari 2023, att en 8-årig pojke hittats död hemma hos sin pappa i Luleå. I skrivande stund pekar allt på att pojken har dödats av sin pappa och av nyhetsrapporteringen framgår att hans föräldrar legat i vårdnadstvist under så gott som hela hans barndom. Domstol hade beslutat att pojkens mamma skulle ha ensam vårdnad, därefter har efterföljande rättsprocesser handlat om pojkens umgänge med sin pappa. Mamman har hävdat att umgänge inte borde ske, men efter domstolsbeslut har pojken ensam träffat sin pappa hemma hos honom. Nyhetsrapporteringen indikerar att många runt om pojken känt en oro för honom i samband med umgänge. Det framgår också att pojken, även om han ville träffa sin pappa lite grann, gett uttryck för att han inte kände sig trygg med honom. Nu ställer vi oss alla frågan – hur kunde detta ske? Hur kunde domstolen besluta om umgänge mellan barnet och pappan, trots att barnet själv, mamman och sociala myndigheter uttryckt stor oro? Varför genomdrevs umgänget? Varför lyssnade rätten inte på pojken och inte heller på hans mamma?
I viss mån liknar de frågor vi nu ställer oss de frågor som diskuterades i kölvattnet av tragedin med den döda treåringen som kom att kallas Lilla hjärtat. Det är samma fruktansvärda utgång, ett barn har dött efter rättsliga beslut fattade i enlighet med lagstiftning som syftar till att främja barnets bästa – i Lilla hjärtat var det lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), i Luleåfallet var det regler i föräldrabalken (1949:381) om vårdnad, boende och umgänge.
Det är ett haveri varje gång samhället inte skyddar barn, utan rent av fattar beslut som exponerar barn för dödlig fara, särskilt när det funnits information om risker. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är lätt att vara efterklok. Nu vet vi att pojken i Luleå inte borde ha träffat sin pappa, men vi ska vara försiktiga med att kritisera myndigheter och domstolar utan att ha full inblick i vilket underlag beslut fattades på. Fallet är dock ett tragiskt exempel som illustrerar de problem som finns med det system och den lagstiftning som reglerar tvister om vårdnad, boende och umgänge.
Som så många gånger tidigare hänvisar experter till att barn i vårdnadstvister borde ha egna ombud, att domstolar behöver bättre kunskap och att det borde vara specialdomstolar som hanterar dessa frågor. Detta kan vara viktiga och bra reformer, men vi menar att problemet är större än så. Vi tror inte att sådana reformer skulle lösa problemets kärna eller rättssystemets svårigheter att skydda barn vars föräldrar befinner sig i konflikt med varandra och där det också finns oro för att barnet utsätts för allvarlig fara av en av dem.
Som rättsvetenskapliga forskare med inriktning mot barn-, familje- och socialrätt menar vi att det finns anledning att gå djupare än så. Det finns skäl att rikta fokus på och avtäcka problematiska grundantaganden som regleringen kring föräldraskap och vårdnadstvister bygger på och som förstås påverkar hur enskilda fall hanteras. Vi behöver göra mer än att ”skrapa på ytan” i våra analyser. Annars finns det en risk för att forskares mikro-kritik, inklusive förslag på mindre ändringar, riskerar att legitimera problematiska system på makronivå.[1] Vi menar att en rättsvetenskaplig analys, för att kunna ligga till grund för reformer som på ett bättre sätt ger förutsättningar för att skydda barn, behöver problematisera de föreställningar om föräldraskap, familjeliv och barns rättigheter som föräldrabalkens regler om vårdnad, boende och umgänge ger uttryck för. En sådan analys måste också inkludera vilka föreställningar om föräldraskap som dominerar lagstiftning, tolkning av barnets bästa och hantering av vårdnadstvister. Vid en sådan granskning är följande aspekter särskilt framträdande.
Till att börja med bygger reglerna om föräldrars ansvar i svensk rätt på grundantaganden om att barn har och ska växa upp med två föräldrar. Det följer av föräldrabalkens regler, vilka som utgångspunkt har stöd i rätten till respekt för privat- och familjeliv i Europakonventionen, liksom FN:s barnkonvention. Normen om att parrelationer ska ligga till grund för familjebildning är med andra ord stark. Föräldrabalken är mycket tydlig i att bägge föräldrar ska dela på såväl rättigheter och skyldigheter, som omsorg och försörjning. Det bygger i sin tur på en föreställning om att föräldrar ”är goda”, i alla fall tillräckligt bra. Rättsligt sett kommer det till uttryck genom att gemensam vårdnad är huvudregel och en mycket tydlig rättslig strävan även för föräldrar som inte (längre) lever tillsammans. Detta har tydliggjorts i än högre grad genom 2021 års ändringar av föräldrabalkens regler som bland annat möjliggjort beslut om gemensam vårdnad mot bägge föräldrarnas vilja (6 kap. 5 §; SFS 2021:528).[2] Vi menar att grundantagandet och illusionen om ”den separerade kärnfamiljen” och de goda föräldrarna ignorerar att familjerelationer kan vara ojämlika, föräldrar emellan (DN debatt) och att föräldra-barn relationer inte alltid är till barns bästa, utan tvärtom skadliga.
Föräldrabalkens regler är också tydliga med att bestämmandet, när vårdnaden är gemensam, ska ske just gemensamt. Tanken är att de, oberoende av om en vårdnadshavare bor med barnet eller ej, ska stötta varandra i beslutsfattande till barnets bästa. Men är de två vårdnadshavarna oense kan gemensam beslutanderätt innebär en vetorätt som begränsar eller fördröjer viktiga beslut om barnet. Den rättsliga regleringen ger mycket begränsad vägledning för föräldrar som har gemensam vårdnad om hur oenighet ska lösas, dvs. vad en vårdnadshavare ensam kan besluta om osv.[3] Ibland kan domstolstvister om vårdnaden med yrkande om ensam vårdnad grundas i ett behov av att fatta beslut om exempelvis skolval, ansökan om pass för barnet, barnets hälso- och sjukvård m.m., men beslut i dessa frågor kan domstol inte fatta.
Utöver detta betonande av ”föräldraskap i par” och gemensamt beslutsfattande understryker föräldrabalken att det är till barnets bästa att ha en god och nära kontakt med båda sina föräldrar, oavsett hur boende och vårdnad är reglerad. Det innebär att det ska mycket till för att beslut ska fattas om att barn inte alls ska träffa en förälder. Trots att vi vet att relationer och situationer förändras, och att psykologisk forskning visar att barn med en trygg anknytning till en vuxen även kan återanknyta till andra vuxna,[4] ses ett uppehåll i kontakten mellan barn och förälder ofta som problematiskt i en tvist om vårdnad, boende och umgänge. Därför eftersträvas en snabb handläggning. Det är på ett sätt lätt att sympatisera med en sådan reglering om vi tror att ”blod är tjockare än vatten” och att ursprung är viktigt. Många föräldrar skulle också uppleva det som svårt att hindras från att träffa sina barn, men frågan är hur kontaktintresset ska vägas mot risker och eventuell ovilja från barn, eller oro från barnets andra förälder.
För många barn fungerar föräldrabalkens regler, oavsett om deras föräldrar lever tillsammans eller ej. De flesta kommer trots allt överens utan hjälp av myndigheter och domstolar. För de barn vars föräldrar har utmaningar i sitt samarbete, olika uppfattningar om barnets bästa och kanske också olika förmåga att tillgodose barnets behov, kan tankegångarna som vårdnadsreglerna bygger på dock vara problematiska, rentav livsfarliga. Vi menar att dessa utgångspunkter på en djupare nivå förklaras av det nämnda kärnfamiljsidealet som alltså ironiskt nog även kan sägas gälla för den separerade familjen.[5] Med andra ord, att separerade föräldrar med barn bör efterlikna en kärnfamilj. Utgångspunkten är som nämnts också att bägge föräldrarna är lämpliga vårdnadshavare med förmåga att tillvarata barnets bästa. Denna utgångspunkt kommer även till uttryck genom att barnets rätt till en nära och god kontakt med bägge föräldrarna betonas och genom umgängesföräldrars möjlighet att begära verkställighet av umgänget (21 kap. föräldrabalken).
Kanske påverkar kärnfamiljsidealet som kommer till uttryck i regelverket även tvistlösningen i den familjerättsliga kontexten? Den tvistlösningsmodell som svensk rätt tillhandahåller när föräldrar inte kan komma överens bygger på antagandet att domstolsprocesser ”driver på föräldrakonflikter” och att föräldrar så långt som någonsin möjligt bör ”prata sig fram” till en lösning ”utanför domstol”, helst utan att involvera domstolen alls och annars genom överenskommelser under muntliga förberedelser eller efter medling.[6] Det finns mycket gott i att verka för samförståndslösningar. Modellen utgår dock från en föreställning om att föräldrar i en tvist om vårdnad, boende och umgänge är jämbördiga parter och att föräldrarna har likartad förmåga att förhandla fram lösningar som tillgodoser barnets bästa genom samtal under överinseende av socialtjänst eller domstol. Det är förstås långt ifrån alltid fallet. Tvärtom.
Om föräldrar vänder sig till domstol för att få en lösning på utdragna föräldrakonflikter ”till barnets värsta” är domstolsprocessen påverkad av den samarbets- och förhandlingsinriktade modellen (42 kap. 17 § 1 st. rättegångsbalken 1942:740).[7] Det innebär att domstolars uppdrag i föräldratvister om vårdnad, boende och umgänge delvis förskjutits från att höra målet och ta ställning till föräldrarnas yrkande till att förmå föräldrar att sluta tvista i domstol genom att hänvisa dem till socialtjänstens informations- och samarbetssamtal, eller erbjuda medling eller förhandling inom ramen för muntlig förberedelse på domstol. Syftet är att verka för konfliktlösning och försoning genom samtal, även i situationer när föräldrarna befinner sig i domstol just för att tidigare försök att samtala och förhandla har nått vägs ände. Om föräldrar inte kommer överens ska domstolen fatta beslut med stöd i principen om barnets bästa. Ledningen för hur barnets bästa ska tolkas i dessa beslut är begränsad och det är svårt att hitta någon tydlig linje, snarare är praxis svår att förutse. Det här innebär att föräldrar som skulle behöva domstolens hjälp med beslutsfattande ”lämnas i sticket” och blir utelämnande till sin egen förmåga att komma överens, trots att det kan finnas tydliga risker för barnet.
Kanske är denna strävan efter att hålla föräldrar ”borta från domstolen” och uppmuntran att komma överens ett av skälen till att antalet tvister om vårdnad, boende och umgänge mellan föräldrar (i likhet med skilsmässor)[8] har sjunkit kraftigt. Jämfört med antalet mål under perioden 2016-2019 har antalet mer än halverats. År 2022 var de 2123 stycken och året innan 2467 stycken.[9] I och med att domstolsmålen blivit färre är ett rimligt antagande att målen som når domstol rör barn som har det värre, med allvarliga konflikter och riskmoment. Det gör att det behöver ställas större krav på domstolarna. Vi konstaterar att det behövs mer forskning på detta område, inte minst rättsvetenskaplig.[10]
I de lagändringar i föräldrabalken som genomfördes år 2021–2022 markeras att i situationer där våld förekommit ska domstol avstå från att verka för föräldraförhandlade överenskommelser. Våld blir en huvudfråga – men ändå inte, eftersom rätten bara tar begränsad hänsyn till sådana uppgifter.[11] Uppgifter om våld eller andra risker som är svåra att föra i bevis, exempelvis misstanke om att en förälder ska föra bort ett barn, gör domstolars beslutsfattande komplicerat. Utöver att det är svårt att bevisa sådana uppgifter kan det tänkas att domare tvekar inför avsteg från samtals- och samförståndslösningar för att inte äventyra tvistelösningsmodellen (42 kap. 17 § rättegångsbalken). Kanske finns det också en risk för att riskfaktorer ”förhandlas bort” i domstolen för att göra beslutet enklare och mer i linje med kärnfamiljsidealet.
Som framgått menar vi att grundantagandet och illusionen om ”den separerade kärnfamiljen” och de goda föräldrarna är problematisk utifrån att föräldrar ofta är ojämlika i en rad avseenden och att kontakten mellan barn och föräldrar inte alltid är vare sig nära eller god. Det är därför positivt att det finns förändringsförslag som tar ett steg från det här beskrivna kärnfamiljsidealet och prioriterandet av samarbetslösningar. Ett exempel är de förslag som läggs fram i Utredningen om vikten av trygghet och kontinuitet för barn i utsatta situationer i betänkandet SOU 2022:71 Tryggare hem för barn[12] vilka är ett steg i rätt riktning. Här konstateras att den s.k. kontaktprincipen fått ett för stort genomslag. Det betonas att barn har rätt att ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men bara så länge en sådan kontakt är förenlig med barnets bästa. Enligt utredningen finns det med nuvarande reglering en risk att behovet av kontakt med en förälder väger tyngre än risken för att barnet far illa. Ett beslut i vårdnadsfrågor måste enligt resonemangen i utredningen ta hänsyn till om barnet genom det som beslutas riskerar att fara illa. Det kan få till följd att barnets rätt till en nära och god kontakt med den ena föräldern inskränks, då exempelvis barnet riskerar att fara illa genom ett umgänge med den föräldern.
Så – åter till 8-åringen. Hur kunde det gå så illa? Trots beslut om ensam vårdnad. Trots oro. Trots att pojken gett uttryck för oro kopplat till att träffa sin pappa. Kan det vara så att domstolar i allt för stor utsträckning grundar sina bedömningar på generella utgångspunkter och antaganden, utan att alltid ta tillräcklig hänsyn till det specifika barnets livssituation? Och skulle det kunna förklaras av att vår lagstiftning tar utgångspunkt i det vi här kallar ett kärnfamiljsideal? Om så, behöver rättsordningen ta till sig att barn som lever i föräldratvister kan behöva skyddas från en förälder. En föräldratvist handlar om föräldraansvar, inte om föräldrarättigheter. Att balansera de intressen som står på spel i en vårdnadstvist kan vara svårt både i teori och praktik, men vi får inte stanna vid att det är svårt. Det minsta vi kan begära är att vi, snarare än att försöka upprätthålla kärnfamiljsidealen, bedömer barnets verklighet utan skygglappar. I praktiken kan det innebära inskränkningar i umgängesrätt, men också att resurser läggs på umgängesskydd. Det viktiga är att barnets behov av stöd och skydd sätts främst.
Johanna Schiratzki, gästprofessor i familjerätt vid Juridiska institutionen och gästforskare vid Sociologiska institutionen
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Juridiska institutionen och föreståndare för Barnrättscentrum
[1] En sådan ingång i rättsvetenskaplig forskning ligger i linje med teoribildningen Critical Children’s Rights Studies, men också övergripande resonemang om rättsvetenskapens roll och inriktning som formulerats av Karlo Tuori i det han kallat ”the dilemma of the critical legal scholar”. Tuori menar att vi som rättsvetare behöver vara medvetna om att vi i vår ”interna” kritik av rätten ironiskt nog bidrar till reproduceringen av rätten och dess inneboende problem. Karlo Tuori, Critical Legal Positivism, Routledge, 2016, bl.a. s. 29 f.
[2] Prop. 2020/21:150 Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister, s. 73 ff.
[3] Schiratzki, J., Barnrättsperspektivet i vårdnadstvister – från domstolsförhandling till föräldraförhandling. Vad händer med barnets bästa? Juridisk Tidskrift 2022–23 (1) s. 249 ff.
[4] Broberg, A.G., Granqvist, P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur och Kultur, 2006.
[5] Leviner, P., Kärnfamiljsideal och fri familjebildning – oförenliga utvecklingsspår i den svenska familjerätten?, Juridisk Tidskrift 2016/17 s. 625 ff.; Singer, A., En, två, ett par eller flera? – Föräldraskap i det 21:a århundradet, SvJT 2002, s. 377 ff.
[6] Schiratzki, J., Barnrättsperspektivet i vårdnadstvister – från domstolsförhandling till föräldraförhandling. Vad händer med barnets bästa? Juridisk Tidskrift 2022–23 (1).
[7] Prop. 2005/06:99 Nya vårdnadsregler
[8] https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/skilsmassor-i-sverige/
[9] Dessa uppgifter är inhämtade från Domstolsverket, Enheten för analys och finansiering i kontakt 10 januari 2023.
[10] Här kan särskilt nämnas det nyligen påbörjade doktorandprojektet med arbetsnamnet Barn i föräldrakonflikter – i gränslandet mellan skydd och förhandling, som bedrivs av Caroline Åvall vid Juridiska institutionen och med koppling till Barnrättscentrum, Stockholms universitet.
[11] Jämställdhetsmyndigheten, Rapport 2022:1 Uppgifter om våld är inget undantag. https://jamstalldhetsmyndigheten.se/media/wwrjf1il/rapport-2022-1-uppgifter-om-vald-ar-inget-undantag.pdf.
[12] För transparens bör här nämnas att Pernilla Leviner varit expert i denna utredning.
Barnrättsbloggen 