Vad händer med barnperspektivet när ett barns föräldrar är i en vårdnadstvist? Hur kan samhället hjälpa till att lösa, eller till och med undvika en föräldrakonflikt? Hur kan barnets perspektiv och röst i en vårdnadskonflikt komma fram? Detta är några frågor som lagstiftaren regelbundet återkommer till och försökt att hantera genom att införa flera lagändringar och tillägg i bl.a. föräldrabalkens sjätte kapitel, nu senast genom lagändringar som trädde i kraft 1 juli 2021 samt 1 mars 2022.
För över ett år sedan – i mars 2021 – lämnade regeringen en proposition[1] till riksdagen som syftade till att stärka barnperspektivet i vårdnadstvister, skapa bättre förutsättningar för föräldrar att nå samförståndslösningar i frågor som rör barn och stärka skyddet för barn som far illa. Genom en omröstning i riksdagen i maj 2021 antogs de lagändringar som föreslogs i propositionen. En hel del av ändringarna rör föräldrabalkens sjätte kapitel. I detta blogginlägg kommer några av dessa ändringar/tillägg att diskuteras. Diskussionen tar främst sikte på lagstiftarens första avsikt med lagändringarna – att stärka barnperspektivet i vårdnadstvister.
Ett barn har rätt till sina föräldrar
Låt oss ta det från början. Barnet har rätt att ha en relation till sin förälder (om inte detta går emot vad som är barnets bästa). Denna rättighet framkommer bl.a. av barnkonventionen. För det fall ett barn har två föräldrar så har barnet rätt till båda sina föräldrar (se artikel 7, 9 och 18). Barnkonventionen förtydligar också att det är båda föräldrarna som har det primära ansvaret för barnets uppfostran samt utveckling och att staten ska ge föräldrarna stöd när de fullgör detta ansvar (artikel 18). Staten har dock ett yttersta ansvar att tillse att barns behov tillgodoses och kan på olika sätt ingripa i föräldrars bestämmanderätt om det behövs för att skydda barn från att fara illa. Det följer explicit eller implicit av flera av konventionens artiklar, exempelvis artikel 9, 19, 16 och 27. Skulle föräldrarna brista i sitt ansvar så övergår ansvaret på staten (se bl.a. artikel 26). I svensk rätt är det socialnämnden, under vilken socialtjänsten arbetar, som har det främsta ansvaret i en sådan situation (5 kap 1 § socialtjänstlagen). Domstolens ansvar aktualiseras om barnets föräldrar till exempel hamnar i en tvist kring vårdnad, boende och umgänge (nedan lite förenklat benämnda som vårdnadstvister) eller om ett barn omhändertas utan samtycke med stöd av LVU.[2]
När det kommer till frågan om vem som har det yttersta ansvaret för barn så talar barnkonventionen i större utsträckning om föräldrar, medans det i föräldrabalkens sjätte kapitel (om vårdnad, boende och umgänge) i större utsträckning talas om vårdnadshavare. I föräldrabalkens sjätte kapitel regleras bl.a. frågan om vårdnadshavarnas ansvar för barnet och där framgår att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden samt att barnet bl.a. får den trygghet och omvårdnad som barnet behöver (6 kap. 1 och 2 §§). Vårdnadshavaren har både en rätt och en skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 §§ föräldrabalken). Om barnet har två vårdnadshavare så gäller detta ansvar för dem gemensamt (6 kap. 13 § föräldrabalken). Detta innebär i sin tur att barnets vårdnadshavare oftast behöver komma överens om frågor som rör barnet.
Om vårdnadshavarna inte kommer överens kan en av dem eller båda väcka talan i domstol. Detta innebär att domstolen kan komma att avgöra frågan om vem eller vilka som till exempel ska vara barnets vårdnadshavare. Vanligtvis ligger föräldrarnas överenskommelser till grund för domstolens domar. Barnet i fråga saknar i dessa mål talerätt i domstol och är alltså inte part i målet. Det är alltså endast barnets vårdnadshavare/föräldrar som är parter i domstol (i frågor om vårdnad, boende och umgänge).[3] Genom den senaste lagändringen infördes ett krav på att föräldrarna ska närvara på ett informationssamtal hos familjerätten/socialtjänsten, före det att en domstolsprocess kan initieras. Det finns alltså numera en villkorad rätt för föräldrarna att tvista i domstol i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Hur barnet och dess behov och intressen kan få ett förstärkt fokus under domstolsprocessen utan att barnet för den delen blir än mera indragen i föräldrarnas konflikt är något som lagstiftaren haft anledning att titta närmare på under senare år. En av de senaste ändringarna i föräldrabalken kan sägas röra just detta intresse och det är ändringen av bestämmelsen i 6 kap. 5 § föräldrabalken. Bestämmelsen föreskriver nämligen numera att domstolen särskilt ska bedöma huruvida föräldrarna kan ”sätta barnets behov främst” (alltså före den egna konflikten) när den tittar på vårdnadsfrågan och bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte. Vidare så har domstolen fått utökat mandat att döma till gemensam vårdnad mot bägge föräldrarnas vilja, vilket inte var möjligt innan lagändringen.
Barnets bästa samt barnets rätt till information och uttrycka sin åsikt
Domstolen och socialtjänsten ska enligt barnkonventionen, i alla frågor som rör ett barn, i första hand bedöma vad som är barnets bästa (artikel 3). Barnet ska även ha rätt att komma till tals (artikel 12). Dessa två bestämmelser utgör viktiga utgångspunkter. Motsvarande bestämmelser kan sägas finns i föräldrabalkens sjätte kapitel – principen om barnets bästa regleras i 2 a § och rätten för barnet att komma till tals regleras i 2 b § (ny bestämmelse sedan juli 2021).[4]
En avsikt som lagstiftaren haft med ändringarna av föräldrabalkens sjätte kapitel är att stärka barnrättsperspektivet i vårdnadstvister, detta genom att bl.a. lyfta fram att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Vad som är barnets bästa ska vara avgörande under hela processen, vilket innebär att domstolen under hela den tid som vårdnadstvisten pågår ska beakta vad som är bäst för det enskilda barnet. Vad som är bäst för det enskilda barnet ska alltså inte bara vara avgörande när domstolen avgör målet eller fattar beslut. Bestämmelsen om att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor under vårdnadsprocessen kan sägas vara en ”möjliggörare” för domstolen att genomgående arbeta utifrån ett barnperspektiv. Bestämmelserna i föräldrabalkens sjätte kapitel ger domstolen verktyg för att ta reda på vad som är bäst för barnet. Detta gör domstolen bl.a. genom att ge socialtjänsten i uppdrag att göra en vårdnadsutredning eller inhämta snabbupplysningar (6 kap. 19 § och 20 § föräldrabalken) och i detta arbete styrs även socialtjänsten av principen om barnets bästa.
Barnet har också rätt att få information och att få uttrycka sin åsikt under processen, en rätt som fanns sedan tidigare men som förtydligades genom införandet av den nya och särskilda paragrafen 2 b §[5] och som ytterligare befäster denna rätt för barnet. Lagstiftarens syfte med att införa bestämmelsen är bl.a. att förbättra förutsättningarna för barn att bli delaktiga i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Avsikten här är att barnet ska komma till tals i ”bredare bemärkelse”. Här finns också en strävan från lagstiftarens sida att synliggöra yngre barns åsikter genom att markera att det handlar om en rätt för barnet att få uttrycka sin åsikt (oavsett om barnet har en tydlig vilja eller inte). Lagstiftaren lägger härmed ett stort ansvar på socialtjänsten att efterfråga barnets åsikt, till exempel när myndigheten utför en vårdnadsutredning (på uppdrag av domstolen). I propositionen som låg till grund för ändringarna i juli 2021 framhålls också att barnet har rätt att komma till tals om föräldrarna träffar en medlare.[6] Detta ställer krav på den enskilde medlarens kompetens (som inte sällan är en privat aktör, ofta en advokat). I propositionen diskuteras även att barnets rätt till information är central för att barnet ska kunna bilda en åsikt. Den som bär ansvaret för att barnet får information har alltså en central roll i fråga om barnets möjlighet att uttrycka sin åsikt. I Lagrådets granskning av förslaget till ändringar, innan propositionen lades fram för omröstning i riksdagen, efterfrågades ett förtydligande i lagtexten gällande att informationen som lämnas ska anpassas till barnets ålder och mognad. Detta fick dock inte Lagrådet gehör för. Istället för att tydliggöra detta i själva lagtexten framgår det i författningskommentaren (i ovan nämnda proposition) till bestämmelsen att sådan information ska anpassas efter barnets mognad och ålder. Här blir det alltså viktigt att både domstolen och socialtjänsten söker vägledning i förarbetena gällande hur information enligt 6 kap. 2 b § föräldrabalken ska ges.
Som beskrivits så beslutar som huvudregel barnets vårdnadshavare i frågor som rör barnet. Tidigare kunde därför barnets vårdnadshavare motsätta sig att socialtjänsten hörde barnet i samband med en vårdnadsutredning. En av lagändringarna i föräldrabalkens sjätte kapitel har dock möjliggjort för socialtjänsten, efter noggrant avvägande, att höra barnet utan vårdnadshavarnas samtycke och närvaro (20 a §). Detta kan alltså ses som en inskränkning i vårdnadshavarnas beslutanderätt. Inskränkningen sker främst för att ge plats för barnets röst under vårdnadsprocessen. Ändringen infördes med bestämmelsen i 11 kap. 10 § socialtjänstlagen som förebild. En bestämmelse som dock har kritiserats.[7]
Finns tillräckliga verktyg för att barnperspektivet ska få genomslag?
De bestämmelser som närmare diskuteras i detta blogginlägg är främst bestämmelserna om att barnets bästa ska vara avgörande för domstolen i alla frågor som rör vårdnadstvisten, att barnet har rätt till information och att få möjlighet att uttrycka sin åsikt samt att socialtjänsten numera kan höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke. Ändringarna förtydligar ytterligare det barnperspektiv som både domstolen och socialtjänsten numera ska ha under handläggningen av vårdnadstvister. Trots detta förtydligande är det dock fortfarande otydligt om och hur barnperspektivet i praktiken nu har förstärkts. Frågan är om ändringarna/tilläggen i föräldrabalken även gör att barnet i fråga faktiskt synliggörs i processen samt om detta också var lagstiftarens avsikt med ändringarna? Innebär ett förstärkt barnperspektiv i vårdnadstvister också att barnet synliggörs i processen? För det fall lagstiftarens intention också är att synliggöra barn i vårdnadstvister blir nästa fråga om det är ”barn som grupp” som ska synliggöras eller om det är det enskilda barnet i fråga som ska synliggöras? För det fall det går att läsa in i lagstiftarens intention att ett förstärkt barnperspektiv i vårdnadstvister också handlar om ett synliggörande av barn som grupp/det enskilda barnet i processen så lämnar lagstiftaren detta arbete till domstolen och socialtjänsten att fylla ut hur detta ”synliggörande” ska göras i praktiken.
En annan viktig aspekt att belysa är att domstolen sällan möter barnet som föräldrarna är i konflikt om. Kontakten med barnet sker istället genom socialtjänsten. Hur socialtjänsten och domstolen kommunicerar och samarbetar kan därför bli avgörande för vilken bild av barnet och dennes situation som domstolen får. Detta innebär att ju tydligare domstolen kommunicerar gällande vilken utredning som efterfrågas från socialtjänsten, vilket utgör beslutsunderlag för domstolen, desto tydligare blir socialtjänsten utredningsuppdrag i det aktuella ärendet. På samma sätt är domstolens beslutsunderlag beroende av hur välgjord den utredning som socialtjänsten genomfört är. Hur domstolen och socialtjänsten samarbetar är troligtvis en viktig komponent för det barnperspektiv som ska genomsyra domstolsprocessen samt hur barn synliggörs.
Utifrån lagstiftarens ambition att förstärka barnperspektivet i vårdnadstvister kan ytterligare en viktig fråga att fundera över att vara om, och/eller hur, domstolen ska kunna kontrollera att barnet getts en rimlig chans att få information och framföra sin åsikt i samband med att socialtjänsten gör sin utredning. Problematiken har bl.a. belysts av Sebastian Wejedal och Jens Lindborg, speciellt beträffande att barns intressen sällan tillvaratas i en domstolstvist.[8]
Vidare kan det vara bra att fundera över hur barnets rätt att utrycka sin åsikt kan tillgodoses utan att barnet involveras i och drabbas än mer av föräldrarnas konflikt – barnet är redan drabbad av konflikten och här är det viktig att barnet får bestämma hur eller om hen vill bli involverad ytterligare.[9] Hur skulle till exempel barnet i fråga uppleva den situation att socialtjänsten mot en förälders vilja pratar med barnet? Skapar en sådan situation bra förutsättningar för att våga uttrycka en åsikt? Här är det återigen viktigt att socialtjänsten skaffar kunskap om hur sådana samtal kan genomföras på ett tryggt sätt för barnet.
En annan aspekt att fundera över är att lagändringarna främst tar sikte på vårdnadshavare som är i en vårdnadstvist. Har till exempel alla råd att föra en process i domstol? Vilka familjer i samhället uteblir?[10] En sista viktig fråga att utreda kan därför vara hur barnperspektivet kan stärkas i föräldrakonflikter i en bredare bemärkelse.
För att knyta ihop säcken. Flera av ändringarna i föräldrabalkens sjätte kapitel kan i det stora hela bidra till ett medvetandegörande om att barnperspektivet i vårdnadsprocessen är centralt. En sista aspekt att fundera över är dock om domstolen och socialtjänsten nu fått verktyg för att realisera de nya bestämmelserna, som i viss mån kan sägas syfta till att synliggöra barn i vårdnadsprocessen, eller om det fortfarande är något otydligt hur de ska gå tillväga rent praktiskt? Alltså, har barnperspektivet i praktiken, i det enskilda målet/föräldrakonflikten, stärkts?
Caroline Åvall
Adjunkt i familjerätt och forskningskoordinator för Barnrättscentrum (tjänstledig doktorand i processrätt)
[1] Prop. 2020/21:150 Ett stärkt barnperspektiv i vårdnadstvister.
[2] Här kan även nämnas att om en förälder genom missbruk, försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som orsakar barnet bestående fara när det gäller barnets hälsa eller utveckling så ska domstolen besluta om ändring av vårdnaden (6 kap. 7 § föräldrabalken).
[3] Socialnämnden kan också vara part, se till exempel 6 kap. 10 d § i fråga om tillfällig vårdnadshavare eller 6 kap. 15 § angående umgänge.
[4] Barnets rätt att komma till tals och uttrycka sin åsikt fanns tidigare inbakad i 6 kap. 2 a § som talade om att hänsyn skulle tas till barnets vilja.
[5] Paragrafen har sin förebild i 4 kap. 3 § föräldrabalken.
[6] Bestämmelsen om medlare finns i 6 kap. 18 a § föräldrabalken.
[7] Pernilla Leviner, Barns rätt till delaktighet, i Karin Åhman, Pernilla Leviner och Kavot Zillén (red) Barnkonventionen i praktiken, Norstedts Juridik, 2020.
[8] Sebastian Wejedal och Jens Lindborg, “Barn far illa när tingsrätter avgör tvister om barn”, DN DEBATT i Dagens Nyheter, den 9 januari 2021. https://www.dn.se/debatt/barn-far-illa-nar-tingsratter-avgor-tvister-om-barn/ (senast hämtad den 16 juni 2022)
[9] Aoife Daly, Children Autonomy and the Courts. Beyond the Right to be Heard, Stockholm Studies in Child Law and Children’s Rights, Vol.3, Brill Niljhof, Leiden, 2017.
[10] Denna fråga diskuteras i en DN artikel där Pernilla Leviner och Mia Edwall Insulander medverkar, se Fredrik Thambert, ”Oacceptabelt att man inte kan få hjälp att betala”, i Dagen Nyheter, den 18 november 2021. https://www.dn.se/ekonomi/oacceptabelt-att-man-inte-kan-fa-hjalp-att-betala/ (senast hämtad den 16 juni 2022)
Barnrättsbloggen 