Nu är sommaren i full blom och vi på Barnrättscentrum kan konstatera att frågor som rör barns levnadsvillkor och rättigheter har diskuterats flitigt under våren 2022. Detta blogginlägg kommer att göra vissa nedslag i några av de mest uppmärksammade barnrättsliga nyheterna.
Vi har återigen tragiskt nog behövt bevittna hur krig, och nu under våren kriget i Ukraina, fortsätter att begränsa barns rättigheter. Det har kommit in flera vittnesmål om krigsbrott och fall av tortyr. Det har också framkommit att färre barn från Ukraina påbörjat sin skolgång här i Sverige än beräknat, och här kan rätten till utbildning och skolgång diskuteras. Vidare fortsätter det att komma in uppgifter om den svåra situationen för barnen i Afghanistan, bland annat den akuta bristen på mat och svårigheterna för flickor att åtnjuta rätten till utbildning. Situationen för barn både i Ukraina och Afghanistan aktualiserar utan tvivel frågor om barns rätt till liv och hälsa, men även många andra rättigheter som ska garanteras enligt barnkonventionen. Att det finns särskilda utmaningar med att förverkliga dessa rättigheter för barn i migrations- och krigs- och krissituationer visar sig om och om igen.
En nyhet som har diskuterats i Sverige är de åtgärder som politiker föreslagit med anledning av de så kallade påskupploppen. Startskottet för påskupploppen var, som många känner till, att en person med högerextrema åsikter brände koranen på flera platser i Sverige. Polisen och flera politiska partier kopplade snabbt ihop upploppen med gängkriminalitet och segregation. När det framkom att flera minderåriga hade deltagit i upploppen föreslog regeringen en rad åtgärder i syfte att hindra att fler barn hamnar i kriminalitet. Flera av dessa åtgärder var dock problematiska utifrån ett barnrättsligt perspektiv, till exempel förslaget om att inskränka vårdnadshavares bestämmanderätt över sina barn genom att utöka socialtjänstens möjligheter till tvångsåtgärder, men också diskussioner om att begränsa barn och ungas rörelsefrihet genom olika typer av utegångsförbud m.m.
I Sverige har det vidare framkommit flera barnrättsligt relevanta nyheter på temat skolan. En nyhet har handlat om en skolledning som gett tillåtelse till ledning och personal på en gymnasieskola att utföra kroppsvisitationer av elever. Detta aktualiserade bl.a. en bestämmelse i regeringsformen (nämligen 2 kap 6 §) som förbjuder kroppsvisitation. Justitieombudsmannen riktade här skarp kritik mot skolledningen (Dnr 6649-2020).
En annan fråga kopplad till skolan eller där skolan kanske till och med lyst med sin frånvaro är nyheten om ”barnen på gården”. I korthet rör fallet sju barn som mer eller mindre isolerats på en gård i Sverige av sina föräldrar. Föräldrarna ansåg att det inte var bra för barnen att till exempel gå i skolan, ha tillgång till traditionell sjukvård eller kontakt med BVC. Det yngsta barnet i familjen fanns inte heller med i myndigheternas register. När situationen för barnen uppdagades fattades beslut om omhändertagande av barnen. Fallet aktualiserar en rad barnrättsligt intressanta frågor bl.a. frågan om vårdnadshavares bestämmanderätt och frågan om vem som kan avgöra vad som egentligen är barnets bästa (vårdnadshavaren eller samhället). Frågan om föräldrars tilltro till socialtjänstens arbete aktualiseras också.
Vidare finns det tecken på en växande oro hos vissa familjer som består i att socialtjänsten arbetar mot familjer snarare än med familjer. Under våren har det kommit fram uppgifter om att upp emot en fjärdedel av alla familjer tackat nej till socialtjänsten insatser och att det till och med funnits en oro hos vissa av familjerna för att socialtjänsten skulle ta deras barn. En del av diskussionen om enskildas tillit till socialtjänsten har i media beskrivits som en desinformationskampanj mot socialtjänsten som förts i sociala medier. Här har exempelvis Socialstyrelsen gått ut med information för att mota tillbaka felaktig information. Diskussionen väcker dock den viktiga frågan om risken för diskriminering i myndighetsutövning. När det gäller socialtjänsten är det förstås oroväckande om olika familjer behandlas olika och vilka konsekvenser det kan få för tilliten och därmed förutsättningar för barn att få det stöd och skydd som de behöver, men också risk för ingripanden när sådana inte är nödvändiga.
Nyheterna ovan har en barnrättslig dimension som kan sägas aktualiseras på grund av vuxnas (föräldrar och samhällets) agerande. Flera händelser som diskuterats i medierna har emellertid också tagit sikte på icke-agerande, passivitet från vuxnas sida. Som exempel kan nämnas frågan om barn som rekryterats till IS och vårdnadshavares ansvar. I en uppmärksammad dom från Stockholms tingsrätt (mål B 20218–20) hade en mamma inte hindrat sin son (som då var mellan 12–15 år) från att resa till Syrien under rådande inbördeskrig. Väl i Syrien anslöt sig sonen till IS och deltog därigenom i den väpnade konflikten som barnsoldat. Mamman dömdes till fängelse i sex år för grovt folkrättsbrott och grov krigsförbrytelse.
Ett annat exempel är miljön och klimatet, vilket har engagerat och fortsätter att engagera barn och unga. En miljörättsorganisation kan sägas ha tagit klimatfrågan ett steg längre när de nu meddelat att de kommer att stämma staten för bristande klimatpolitisk (det s.k. Auroramålet). Alla människor under 26 år kan ansluta till vad som kommer att bli en grupptalan mot staten. Vidare kan även barn och ungas rätt att bli lyssnade på och rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem diskuteras utifrån Auroramålet. Att många unga ansluter till kampen mot bristande klimatpolitik men att vuxenvärlden fortfarande inte ansluter till diskussionen med samma engagemang kan också föra oss in på röståldern i Sverige (nu när det närmar sig val). Är det till exempel rätt att barn inte får rösta? Om vi vuxna inte lyssnar till barn och deras oro för klimatet, hur ska barnens röst bli hörd?
Caroline Åvall
Adjunkt i familjerätt och offentlig rätt samt forskningskoordinator för Barnrättscentrum
Barnrättsbloggen 