Detta blogginlägg är en något anpassad form av den installationsföreläsning som Pernilla Leviner höll vid Stockholms universitets installations- och promotionshögtid den 31 maj 2022.
Vid Barnrättscentrum bedriver vi forskning i frågor som på olika sätt rör juridik och barn. Fokus ligger ofta på barns rättigheter i olika sammanhang och kontexter, till exempel i migrationssituationer, skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet. Utifrån uppmärksammade samhälleliga utmaningar eller brister är vår uppgift som rättsvetenskapligt inriktade forskare lite förenklat att identifiera luckor, oklarheter och motsägelser i juridiken som kan vara åtminstone en delförklaring till samhälleliga problem och grund för att svårigheter med att realisera barns rättigheter. Med bas i en sådan analys kan vi rättsvetare också ge förslag på hur rätten kan tolkas och tillämpas på ett annat sätt, men också reformeras, för att exempelvis garantera att barns rättigheter förverkligas och respekteras.
Nelson Mandela lär ha sagt att “there can be no keener revelation of a society’s soul than the way in which it treats its children”. Hur väl ett samhälle fungerar syns i hur våra barn behandlas. Det tror jag stämmer. Jag vill ta er med på en rättsvetenskaplig betraktelse av hur det står till med barns rättigheter i Sverige idag.
Jag noterar att under de två år som gått sedan Sverige inkorporerade barnkonventionen, alltså gjorde konventionen till svensk lag och inte bara ett folkrättsligt åtagande gentemot andra stater som är parter till konventionen, har barns rättigheter diskuterats mycket. Problem har uppmärksammats och aldrig har politiker – vår lagstiftare – så ofta hänvisat till barns rättigheter. Det är positivt. Men samtidigt, kanske har budskapet aldrig varit så motstridigt och tyvärr, många gånger också väldigt förenklat. Värst är det kanske när barns rättigheter antingen negligeras för att strävandet efter ett annat samhälleligt mål anses viktigare utan att det tydliggörs varför, eller när barns rättigheter osynliggörs.
Jag ska göra nedslag i två särskilt diskuterade frågor som är exempel på när förverkligandet av barns rättigheter just förenklats och hur barns rättigheter riskerar att osynliggöras. Nedslaget visar också på en jämförande motstridighet och hur komplext det är att förverkliga och respektera barns rättigheter som inte sällan måste balanseras mot andra intressen och rättigheter. Jag ska också problematisera för givet tagna förutsättningar i vår lagstiftning som riskerar att diskriminera barn för att de är just barn.
Den ena nedslaget rör barn som omhändertagits av socialtjänsten. Under senare år har en rad problem i den kontexten uppmärksammats och brister har framkommit när det gäller samhällets ansvar att skydda barn från att fara illa i sina hem. I kölvattnet av det så kallade Lilla hjärtat-fallet, som många av er säkert har hört talas om, har det blivit närmast en politisk kapplöpning i att lägga fram förslag om att prioritera barns behov av att stanna i familjehem framför strävanden efter återförening med biologiska föräldrar, lite förenklat att barns rätt ska trumfa föräldrars rätt. Det är förstås lätt att sympatisera med tanken bakom sådana förslag. Men lösningen är inte enkel och det är bekymmersamt när reformer genomförs utan fördjupad diskussion om vad problemen för barn och unga i den sociala barnavården egentligen är. Det vore önskvärt med en fördjupad analys av vilka andra intressen som står på spel och vilka följdåtgärder som skulle behövas för att skapa förutsättningar för goda livsförhållanden för barn.
Det andra nedslaget rör unga lagöverträdare och mer specifikt barn i gängkriminalitet. Under senare tid har mängder med politiska förslag lagts fram, inte minst efter de så kallade påskupploppen nu nyligen. Det handlar övergripande om åtgärder som syftar till att ställa barn till ansvar genom straff, tvång och kontroll. Många som uttrycker sin mening tycks inte reflektera över att utegångsförbud, no-go-zones, övervakning och insatser utan samtycke är åtgärder som i mycket hög grad begränsar barn och ungas rättigheter på ett sätt som jag undrar om vi någonsin skulle acceptera för vuxna. Här osynliggörs barns rättigheter och retoriken är att barn i brottsbekämpande syfte ska ses som kriminella, inte barn med rättigheter. Att bekämpa kriminalitet bland barn och unga är förstås viktigt. Det måste dock betonas att lösningarna måste vara rimliga och proportionerliga och måste respektera mänskliga fri- och rättigheter, även för barn.
Utöver dessa två exempel och nedslag som illustrerar hur det står till med förverkligandet av och respekten för barns rättigheter idag i Sverige konstaterar jag som rättsvetare att vi har en lagstiftning som bygger på föreställningar om vuxenhet och barndom som riskerar att diskriminera barn för att de är just barn – det vill säga olikbehandling av barn som inte grundas på legitima skäl.
Hur kan det komma sig? Ja, rättsakter bär förstås spår av tiden de tillkom i. När det gäller barnkonventionen arbetades den fram under 1980-talet och måste ses som en reaktion mot en tidigare rådande syn, då barn inte alls självklart sågs som självständiga rättighetsbärare. Snarare individer som skulle skyddas och kontrolleras av vuxna. För att betona det här skiftet upprepar barnkonventionen i hög grad mänskliga fri och rättigheter som egentligen redan tillkommer barn enligt andra rättsakter i egenskap av att vara just människor. Idag tycker vi, i alla fall i teorin, att det är självklart att barn har självständiga rättigheter. Men, även om konventionen handlar om barns rättigheter, betonar samtidigt flera artiklar familjens viktiga roll och föräldrars rätt som vårdnadshavare och barns underordning är tydlig genom att barn ”bara” ska göras delaktighet medan vuxna bestämmer. Detsamma gäller vår föräldrabalk som bär tydliga spår från lagstiftning på 1910-talet. Häri ligger ett inneboende dilemma.
Barnkonventionen har gjort mycket för barns rättigheter i världen och i Sverige, men det är ett dokument som i sin grund cementerar en åtskillnad mellan barn och vuxna som kan och bör problematiseras idag, drygt 30 år efter ikraftträdandet.
Är det till exempel så rimligt att utgångspunkten alltid ska vara att vårdnadshavare bestämmer och barn ”bara” ska komma till tals och göras delaktiga? Är det så att vi accepterar inskränkningar av rättigheter för barn på ett sätt som inte skulle accepteras för vuxna? Är det så självklart att barn inte ska ha rösträtt och inte kunna påverka sin framtid, som ju är längre än vuxnas? Barnkonventionen är i hög grad ett barn av sin tid och jag och andra efterfrågar i vår forskning ställningstaganden om vad barns rättigheter ska innebära idag i en tid när vi, mycket tack vara barnkonventionen, har en ny syn på barn än den vi hade för en generation sedan. Vi behöver fundera över Barnkonventionen 2.0.
Rättsvetenskaplig forskning om barn och unga har som sagt en viktig roll i att undersöka hur vi i vårt samhälle idag behandlar barn genom att avtäcka problem i både vår lagstiftning och dess tillämpning. Vi ägnar oss åt komplexa problem som sällan har några enkla lösningar, men vi försöker med vår forskning bidra med kunskap om hur rätten kan och bör reformeras. I det arbetet behöver vi hjälp från andra vetenskaper för att nå fördjupad kunskap om samhälleliga fenomen och samband. Vi behöver arbeta tillsammans för att skapa förutsättningar för förverkligande och respekt för mänskliga rättigheter för både barn och vuxna. I ett sådant arbete måste vi alla göra oss mer fria från för givet tagna föreställningar om barndom och vuxenhet. Vi kanske ska fundera över vilka värderingar vi bär när vi ibland något nedlåtande säger – ”var inte så barnslig”, ”du beter dig som ett barn”, ”men vad är det här för lekstuga”, eller ”vilken sandlådenivå”. Jag tycker istället att vi ska hämta inspiration från barn och unga. Vi ska värna om vårt barnasinne och kanske vara mer upproriska och ifrågasättande – egenskaper som vi ofta tillskriver tonåringar – men som jag hoppas att vi forskare inte ska förlora, utan istället nyfiket låta oss styras av i vår forskning.
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt och föreståndare för Barnrättscentrum
Barnrättsbloggen 