Frågor som rör barns levnadsvillkor och rättigheter har diskuterats flitigt under 2021. Ett centralt tema för året har varit följderna av Coronapandemin. Sjukdomen och de restriktioner som införts för att hindra smittspridning har väckt frågor om bl.a. barnvaccination, barns ställning i vården, distansundervisning och barns psykiska hälsa. Andra tydliga teman i debatten om barn och unga under år 2021 har kretsat kring barn och kriminalitet och missförhållanden på de särskilda ungdomshemmen. Under det senaste året har det även presenterats flera olika förändringsförslag i det regelverk som styr den sociala barnavården och det pågår för närvarande parallella utredningar om bl.a. upphörande av vård och socialtjänstens befogenheter att utöva tvång på olika sätt. Ett annat, ständigt aktuellt, tema i den barnrättsliga debatten är vårdnadstvister. Under 2021 har flera lagändringar som rör vårdnadstvister trätt i kraft och det återstår att se vad de får för effekter i praxis. Ett annat område där vi följer praxisutvecklingen särskilt noga är FN:s barnkonventions genomslag på olika rättsområden till följd av att konventionen blev svensk lag i januari 2020.
I den här årskrönikan kommer dessa teman, som såklart bara är ett axplock av de många angelägna barnrättsliga frågor som diskuterats det senaste året, att beskrivas och diskuteras med utgångpunkt i vad vi tror kommer att vara viktiga frågor att undersöka och följa upp framöver.
Effekter av pandemin – barnvaccination, självbestämmande i vården, distansundervisning och psykiska ohälsa
Den globala pandemin har präglat året för alla, även för barn, och i dess spår har viktiga barnrättsliga frågor kommit upp till ytan. En konkret fråga som uppmärksammats är den om vaccination av barn. Barnvaccination väcker svåra frågor om hur riskerna med vaccinationen ska vägas mot nyttan. Här har Folkhälsomyndigheten haft en komplex uppgift att balansera ny information om risker och nytta, etik och medicinsk kunskap. Balansgången beskrivs på ett tydligt sätt i den här artikeln från Läkemedelsvärlden i maj 2021 . Det ska för tydlighetens skull sägas att Folkhälsomyndigheten nu (januari 2022) rekommenderar alla från 12 års ålder att vaccinera sig mot covid-19, och barn inom vissa särskilt sårbara grupper bör vaccinera sig från 5 års ålder.
En annan fråga som uppkommit är i vilken utsträckning och vid vilken ålder som barn själva ska få bestämma om vaccination. Detta har hanterats på olika sätt i olika regioner. Att regioner gjort på olika sätt måste ses i ljuset av att regleringen om barns självbestämmande inom vården är oklar; det gäller även i andra avseenden än vaccination. Detta kan illustreras med ett uttalande från ChefsJO från september 2021, i samband med en granskning av den psykiatriska tvångsvården för barn: ”Konsekvensen av den bristfälliga rättsliga regleringen är att bedömningen av svåra frågor om barns grundläggande rättigheter överlåts till hälso- och sjukvårdspersonalen på ett sätt som inte är godtagbart ur ett rättssäkerhetsperspektiv”. ChefsJO uttalar även i samband med detta att det finns ett behov av klargöranden när det gäller förutsättningarna för vård och behandling av barn inom hälso- och sjukvården oberoende av barnets och vårdnadshavarnas vilja. Det här är ett viktigt område att följa upp under 2022!
Även om barn visat sig vara relativt motståndskraftiga mot covid-19 har många barn och unga drabbats av indirekta effekter av virusets framfart, bl.a. i form av distansundervisning. Det finns en stor oro för hur distansundervisningen påverkat de högstadie- och gymnasieungdomar som omfattats. Flera aktörer har undersökt frågan. Skolinspektionens utredning visar att distansundervisningen inneburit försämrade förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling samt att elevernas hälsa har påverkats negativt. Detta bekräftas av flera andra aktörer (se sammanställning av rapporter och forskning på specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida). Det finns också en farhåga att likvärdigheten i skolan påverkats negativt och att barn med låg socioekonomisk status drabbats särskilt hårt av distansundervisningen. Det återstår att se i hur stor utsträckning detta kommer att drabba eleverna i framtiden.
I media har också rapporterats om att pandemin och de åtgärder som vidtagits för att hindra smittspridning även visat sig få allvarliga konsekvenser för barns psykiska hälsa (se ex. DN-artikel från februari och oktober 2021 samt UNICEF:s rapport The State of the World’s Children 2021). Samtidigt rapporteras om att tillgången till vård och behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin varierar stort i landet.
Utöver de utmaningar som tycks finnas i vården finns det indikationer på att den sociala utsattheten för barn har ökat. Det har till exempel rapporterats om ett ökat antal orosanmälningar till socialtjänsten under pandemin och Socialstyrelsen har gjort en undersökning av pandemins effekter på anmälningar gällande barn till socialtjänsten. Bland annat framgår att orosanmälningarna ökat men att det, i vart fall generellt, inte antas bero på pandemin – snarare har anmälningsbenägenheten ökat till följd av bättre rutiner och ökad kunskap. Vissa kommuner uppger dock att de sett fler anmälningar om ungdomar som bråkar, tar droger eller begår brott i kölvattnet av stängda gymnasieskolor och fritidsgårdar eller inställda aktiviteter och sommarjobb. Vissa kommuner upplever också att anmälningar som rör vårdnadshavarens missbruk och psykiska ohälsa ökat. Den här oron behöver utredas närmare när pandemin är över – inte minst ur ett barnperspektiv. Även frågor om skolan bör utredas närmare, till exempel tycks frånvaron ha ökat bland elever och flera lärare har blivit sjuka vilket kan antas påverka barn och ungas möjlighet till lärande.
Utvecklingen av barns skolresultat, psykiska hälsa och andra negativa konsekvenser i kölvattnet av covid-19 är frågor som förtjänar att uppmärksammas även under 2022 och framöver. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att den generation som nu levt en relativt stor del av sin barndom under en pandemi – ”generation corona” – får den hjälp och det stöd som de behöver.
Barn och kriminalitet
Ett annat tydligt tema i den offentliga debatten har handlat om barn som lever med kriminalitet på olika sätt – barn som utövar våld och begår andra brottsliga gärningar, många gånger mot andra barn. Bl.a. har ungdomsrån uppmärksammats flera gånger under året (se exempelvis Kaliber i P1 granskning av ungdomsrånen från oktober 2021). Det har också uppmärksammats att det grova våldet inom den organiserade brottsligheten kryper ner i åldrarna (se exempelvis den här DN-artikeln från september). Det är mycket oroväckande att barn dras in i kriminalitet och att barn utsätts för brott. Detta måste självklart tas på största allvar och åtgärder måste vidtas på bred front.
Som ett svar på samhällsutvecklingen har tonen i debatten skärpts gentemot gäng- och ungdomskriminalitet. Istället för att se det som sociala problem som kräver sociala insatser, både förebyggande och ingripanden med långsiktiga perspektiv, betonas i allt större utsträckning behov av ”hårdare tag” i form av repressiva och polisiära insatser (se ex. sammanställning av straffskärpningar på regeringen.se). Den här utvecklingen kan antas fortsätta och förstärkas under 2022, inte minst inför riksdagsvalet i september. Det måste konstateras vara en olycklig utveckling som leder till att barn riskerar att komma i kläm och osynliggöras, och att barn i mycket komplexa sociala situationer hanteras som kriminella främst, utan hänsyn till deras ungdom och sociala utsatthet. Flera av de förslag som lagts fram om bl.a. visitationszoner, att vräka gängkriminellas familjer och att göra det enklare att omhänderta barn till gängkriminella, riskerar också att drabba barn som inte själva är inblandade i kriminell verksamhet men som har föräldrar och syskon som är det, eller som lever i områden där gängkriminaliteten är utbredd. Det är svårt att se hur en lagstiftning som medger ingripanden av de slag som föreslås inte skulle bli diskriminerande.
Frågan om hur vi kommer till bukt med det grova våldet och barns inblandning i allvarlig kriminell verksamhet är komplicerad och kräver kunskap, stora resurser och tålamod. Under året som kommer blir det viktigt att bevaka barnrättsliga utgångpunkter på området och att förstärka barnperspektivet i diskussionerna om brottsbekämpning. Det är också angeläget att rikta om fokus från de ”enkla svaren” om hårdare tag och istället fokusera på de sociala och psykologiska faktorer som ligger bakom barns kriminalitet.
Missförhållanden vid särskilda ungdomshem
I januari publicerade Uppdrag granskning ett uppmärksammat reportage om bl.a. våldsanvändningen på det statliga ungdomshemmet Björkbacken. Sedan dess har debatten om en kris inom den slutna ungdomsvården pågått, och kanske kan det beskrivas som att debatten kulminerade i samband med att Barnrättsbyrån i oktober släppte sin rapport ”…och jag kunde inte andas” – En granskning av våld mot barn på de statliga ungdomshemmen. I samband med rapporten publicerades en debattartikel undertecknad Barnrättsbyrån, andra barnrättsorganisationer och experter. I en replik angav Statens institutionsstyrelses generaldirektör att det pågår ett förbättringsarbete inom myndighetens verksamheter som kommer att beakta delar av det som kommit fram i rapporten. Kritiken mot ungdomshemmen har även lett till åtminstone en statlig utredning som ska utreda kvaliteten på samhällsvård av barn och unga. Det är nödvändigt att arbetet med att förbättra de statliga ungdomshemmen, såväl som övrig samhällsvård för barn och unga, fortsätter och det är viktigt att vi inte blundar för eller tappar bort frågan under 2022.
Den sociala barnavården – reformer och behov av helhetsgrepp
På tal om statliga utredningar och förändring inom den sociala barnavården har det pågått ett intensivt utrednings och förändringsarbete på senare tid. I augusti 2020 publicerades den omfattande utredningen Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag (SOU2020:47). I utredningen föreslås bl.a. utökade möjligheter för socialtjänsten att tala med barn utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Det är i skrivande stund oklart vad som händer med de förslag som lades fram. I mars 2021 presenterades Ds 2021:7 Barnets bästa när vård enligt LVU upphör som handlar om att stärka principen om barnets bästa i samband med upphörande av vård enligt LVU. Där föreslås bl.a. att socialtjänsten i vissa situationer ska få möjlighet att kräva drogtester av vårdnadshavare. I maj 2021 publicerades rapporterna Placering av barn utan vårdnadshavarnas samtycke – fördjupad analys av förslag i SOU 2015:71, och Öppna insatser utan samtycke som tagits fram av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Dessutom har det under 2021 tillsatts ytterligare utredningar med uppdrag att föreslå författningsändringar med koppling till den sociala barnavården. Utredningen Barn och unga i samhällets vård (Dir. 2021:84) har tillsatts av socialdepartementet och ska redovisa sina förslag i april 2023 och utredningen Vikten av trygghet och kontinuitet för barn i utsatta situationer – en översyn av reglerna i föräldrabalken (Dir. 2021:70) har tillsatts av justitiedepartementet och förväntas presentera sina förslag i december 2022. Det pågår även en utredning på uppdrag av riksdagens socialutskott som rör upphörande av vård enligt LVU som ska presentera sina förslag i mars 2022.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är en rad förslag som lagts fram och att det för närvarande pågår utredningar på området med flera olika avsändare. Flera av utredningarna, men inte alla, tar utgångspunkt i frågor aktualiserades av det medialt uppmärksammade fallet Lilla hjärtat (se våra blogginlägg Lilla hjärtat och straffrätten och Lilla hjärtat – lagstiftningen och det politiska efterspelet från hösten 2020).
Det är inte ovanligt att frågor om den sociala barnavården diskuteras med utgångspunkt i medias uppmärksammande av fall som kan beskrivas som haverier av olika slag. Lilla hjärtat är ett exempel på ett sådant fall som uppmärksammades under 2020. Under hösten 2021 uppmärksammades situationen för en pojke som i media kallades Tim. Även detta fall aktualiserar frågor om placerade barns behov av stabilitet och kontinuitet, men också migrationsrättsliga frågor då upprinnelsen till uppmärksamheten var att han skulle utvisas till Nigeria, där hans mamma kom ifrån, trots att han varit placerad i ett familjehem sedan han var spädbarn och inte hade träffat sin mamma sedan dess. Detta satte ljus på frågan om olika rättigheter för olika barn beroende på deras och deras föräldrars rättsliga status och tillstånd att stanna i Sverige. I oktober 2021 skrev vi om fallet Tim i blogginlägget Tim, utvisningen och socialtjänsten.
De olika förslag som lagts fram avseende den sociala barnavården och som diskuteras i kölvattnet av Lilla hjärtat-fallet, men också i viss mån av Tim-fallet, måste ses som delar av en större genomgripande förändring av den sociala barnavården. Generellt kan den större förändringen sägas gå i riktning mot mer tvång och insyn samt ett prioriterade av stabilitet och kontinuitet för placerade barn framför återförening med biologiska föräldrar. En iakttagelse är att de förändringar som diskuteras och som genomförs i Sverige verkar gå i rakt motsatt riktning jämfört med de förändringar som nu genomförs i Norge. Det är särskilt intressant eftersom de norska förändringarna sker med anledning av att Europadomstolen i flera fall kritiserat Norge för att inte i tillräcklig utsträckning verka för återförening mellan barn och ursprungsfamilj och för att ha genomfört adoptioner utan samtycke m.m.[1] Det finns ett behov av ansvar för helheten och förhoppningen är därför att ett bredare och mer problematiserande perspektiv anammas i hanteringen av de här förslagen framöver.
Vårdnadstvister
Under 2021 har flera intressanta frågor rörande vårdnadsmål diskuterats i media. Debatten på temat inleddes med debattartikeln Barn far illa när tingsrätter avgör tvister om barn i DN den 10 januari. Där lanserades idén att reformera rättsprocessen kring vårdnadsfrågorna i grunden och att flytta processen från allmän domstol till socialtjänst och förvaltningsdomstol. Debatten om vårdnadstvisterna har därefter fortsatt under året. Här är ett axplock av inläggen: ”Mer behövs för att stärka barnrättsperspektivet i vårdnadstvister” i Dagens juridik den 17 feb 2021, Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare i ETC den 17 april 2021, ”Se barnkonventionen vid prövningen av barnets bästa i vårdnadsmål” i Dagens juridik den 27 april 2021 och C: Ändra lagen – minska vårdnadstvisterna i SvD den 25 juni 2021. Även problematiken med höga ombudskostnader för vårdnadstvister har uppmärksammats, bl.a. i artikeln “Oacceptabelt att man inte kan få hjälp att betala” i DN den 18 november 2021.
En del av debattinläggen har koppling till den lagändring som riksdagen röstade igenom den 26 maj 2021. Då antogs de förslag som presenterats i prop. 2020/21:150 Stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister. Ändringarna syftar till att stärka barnrättsperspektivet i vårdnadsprocessen, skapa bättre förutsättningar för föräldrar att nå samförståndslösningar och att stärka skyddet för barn som far illa. Förändringarna innebär bl.a. att barnets rätt till information och att komma till tals i förfarandet lyfts fram och tydliggörs i lagstiftningen och att socialnämnden i ett förfarande om vårdnad, boende och umgänge ska kunna höra ett barn utan vårdnadshavares samtycke eller närvaro. Därutöver ändras formuleringen avseende samarbetsförmåga på ett sätt som är tänkt att vara mindre konfliktdrivande och sätta fokus på förmågan att ta gemensamt ansvar och sätta barnets intresse först, och domstol ges möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även om båda föräldrarna motsätter sig det. Det införs även obligatoriska informationssamtal, nya kompetenskrav för medlare och nya sekretessbestämmelser m.m. De flesta av förändringarna trädde i kraft i somras och några tillkommer i början av detta år. Vi följer utvecklingen och den nya lagstiftningens konsekvenser med intresse, inte minst mot bakgrund av Jämställdhetsmyndighetens rapport Uppgifter om våld är inget undantag som publicerades i januari 2022. I rapporten presenteras en kartläggning över förekomsten av uppgifter om våld i vårdnadsmål och allvarliga brister när det gäller barnrättsperspektivet lyfts fram.
Barnkonventionens genomslag
Ytterligare en fråga som är intressant och viktigt att bevaka är i vilken utsträckning som FN:s barnkonvention, som blev svensk lag den 1 januari 2020, får genomslag i domstolspraxis. I slutet av december 2020 kom exempelvis Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2020:24 där domstolen uttalade sig om hur barnkonventionen ska tillämpas i migrationsmål. Ett annat exempel är HD:s dom i mål Ö 4545-21 ”Barnens bostad” där en utmätning av en bostadsfastighet hävdes med hänvisning till barnets rättigheter enligt barnkonventionen. HD har också, i mål Ö 5550-21 om utlämning för brott, bekräftat att det i utlämningsärenden behöver göras en prövning av om utlämningen i det enskilda fallet får konsekvenser för ett barn på ett sätt som är oförenligt med barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Vi hoppas på och förväntar oss ytterligare utveckling på det här området under 2022.
Det står klart att det händer mycket på barnrättsområdet nu – frågor som rör barn engagerar och väcker känslor och debatt. I det klimatet är det viktigt att se helheten och att verka för att de förändringar som genomförs är genomtänkta och verkningsfulla. Det är också viktigt att inte att glömma att även barn som bråkar och är svåra att hantera, eller till och med begår allvarliga brott, är just barn vars rättigheter ska förverkligas och respekteras. Som barnrättsligt inriktade forskare ser vi fram emot ett nytt år då intressanta barnrättsfrågor kommer diskuteras. Vår tro och förhoppning är att en utveckling och spridning av barnrättslig kompetens kan vara ett viktigt bidrag i arbetet med att realisera barns rättigheter och bidra till bättre livsförhållanden för barn och unga i vårt samhälle.
Vera Yllner
Forskningskoordinator, BRC
[1] För den som är intresserad av Europadomstolens kritik mot Norge och den norska utvecklingen kan vi tipsa om följande artiklar:
Norsk barnevern for Den europeiske menneskerettighetsdomstol, Karl Harald Søvig och Marit Tjelmeland, Nordisk socialrättslig tidskrift, (25-26)2020, s. 113-143. Tillgänglig här: http://www.nordisksocialrattslig.se/journal/1382.
In the Best Interest of the Child: the Norwegian Approach to Child Protection, Annika Melinder, Malin Albrechtsen van der Hagen och Kirsten Sandberg, International Journal on Child Maltreatment: Research, Policy and Practice (4)2021 s. 209–230. Tillgänglig här: https://link.springer.com/journal/42448/volumes-and-issues/4-3.
Barnrättsbloggen 