Den fria rörligheten för unionsmedborgare innebär att medlemsstaterna är skyldiga att erkänna ett samkönat föräldraskap som uppstått i en annan EU-medlemsstat. Det fastslog EU-domstolen i ett principiellt viktigt storkammaravgörande som betonar barnets bästa och rätt att inte bli diskriminerad på grund av föräldrars sexuella läggning. Bakgrunden till målet var att bulgariska myndigheter vägrat att erkänna en spansk födelseattest av vilken det framgick att två kvinnor var ett barns föräldrar.
Ett gift par bestående av en bulgarisk och en brittisk kvinna fick år 2019 en dotter i Spanien. Av den spanska födelseattesten framgick det att båda kvinnorna var registrerade som mammor. Vem av mammorna som fött barnet gick dock inte att utläsa.
Den bulgariska kvinnan begärde i januari 2020 att även myndigheterna i Bulgarien skulle utfärda en födelseattest eftersom det var ett krav för att barnet skulle kunna få bulgariska identitetshandlingar. När den bulgariska myndigheten krävde att kvinnan skulle komplettera ansökan med uppgift om vem av kvinnorna som fött barnet vägrade kvinnan att lämna ut den uppgiften. Mot den bakgrunden avslog den bulgariska myndigheten begäran om att utfärda födelseattest. Som motivering angavs att det saknades uppgifter om vem som var barnets biologiska mor och att det skulle vara ordre public (i strid med grunderna för rättsordningen) i Bulgarien att erkänna en sådan födelseattest. I Bulgarien är nämligen samkönade äktenskap inte tillåtna. Kvinnan överklagade avslagsbeslutet till bulgarisk domstol som beslutade att fråga EU-domstolen om den bulgariska myndighetens vägran att utfärda födelseattest är förenligt med EU-rätten.
EU-domstolen, som avgjorde frågan i den stora avdelningen, konstaterade inledningsvis att frågan om förvärv och förlust av medborgarskap visserligen är en fråga som varje medlemsstat själv har kompetens över. I det aktuella fallet var det dock ostridigt att barnet var bulgarisk medborgare enligt bulgarisk rätt. Därmed är barnet även unionsmedborgare som ska ha rätt till fri rörlighet enligt EU-rätten. Rätten till fri rörlighet är en grundtanke som genomsyrar hela EU-rätten och som skyddas genom de primärrättsliga fördragen. För att den fria rörligheten för unionsmedborgare ska fungera i praktiken finns bland annat rörlighetsdirektivet (2004/38) som föreskriver att medlemsstaterna är skyldiga att utfärda identitetshandlingar som gör det möjligt för unionsmedborgarna att resa. I denna del fastslog EU-domstolen att de bulgariska myndigheterna inte kan vägra att erkänna den spanska födelseattesten. Tvärtom måste de bulgariska myndigheterna i princip erkänna det föräldra-barnförhållande som de spanska myndigheterna fastställt i enlighet med spansk rätt.
Eftersom den fria rörligheten är grundläggande, är medlemsstaternas möjlighet att inskränka den friheten med hänsyn till ordre public mycket begränsad. I denna del upprepade EU-domstolen den rättssats som följer av domen Coman m.fl., C-673/16, EU:C:2018:385 p. 44 och som innebär att ordre public-undantaget endast kan trumfa en grundläggande frihet om det ”föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse”. Vid tillämpningen av den rättssatsen på omständigheterna, konstaterade EU-domstolen att utfärdande av identitetshandlingar till ett barn med samkönade föräldrar inte kan anses vara ett sådant allvarligt hot mot den bulgariska rättsordningen att ordre public-undantaget kan motiveras. EU-domstolen betonade dock i sin dom att EU-rätten inte kräver mer än att det i Spanien etablerade föräldra-barnförhållandet erkänns i Bulgarien för utövandet av de rättigheter som barnet har enligt EU-rätten.
För att en nationell bestämmelse ska kunna hindra den fria rörligheten krävs det att hindret är förenligt med de grundläggande rättigheterna som garanteras i EU-stadgan. EU-domstolen konstaterade att det i det aktuella målet var fråga om två sådana grundläggande rättigheter som skyddas av stadgan. Dels rätten till respekt för privatlivet och familjelivet (artikel 7), dels rätten att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet i alla ärenden som rör ett barn (artikel 24). Rörande dessa rättigheter konstaterade EU-domstolen att rätten till familjeliv uppstår så snart en familj har skapats och att den rättigheten, i förekommande fall, ska tolkas mot bakgrund av barnets bästa på det sätt som den rättigheten kommer till uttryck i FN:s barnkonvention som ratificerats av samtliga EU-medlemsstater. Eftersom det i den konventionen stadgas att ett barn inte får diskrimineras på grund av sina föräldrars sexuella läggning, ska ett sådant barn ha samma unionsrättigheter som alla andra barn.
EU-domstolens avgörande är ett principiellt viktigt prejudikat rörande den internationellt privaträttsliga frågan om erkännande av familjeförhållanden inom ramen för EU-rätten. Den frågan har en djupare klangbotten i dels den juridiska motsättningen mellan den fria rörligheten för personer och medlemsstaternas rätt att själva bestämma över familjerättsliga statusförhållanden, dels den politiska motsättningen mellan olika medlemsstater i synen på samkönade äktenskap. I dessa avvägningar står det klart att den fria rörligheten och den accepterande synen på samkönade äktenskap står som segrare. Här måste det dock erinras om att domen inte går längre än att kräva att barn till samkönade behandlas lika i EU-rättsliga frågor. Teoretiskt sett är det därmed möjligt för medlemsstater att upprätthålla regler som är diskriminerande om de inte träffas av EU-rättens tillämpning. En sådan ordning med internt haltande föräldraskap är förmodligen ganska komplicerad att upprätthålla. Därför innebär domen ett stort steg framåt i frågan om likabehandling för barn till samkönade föräldrar.
Dom: ECLI:EU:C:2021:1008 den 14 december 2021.
Mål: C-490/20
Parter: V.M.A. mot Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo”
Saken: Erkännande av utländskt föräldraskap
Sammansättning: 13 domare
Erik Sinander
Universitetslektor och juris doktor i internationell privaträtt
Barnrättsbloggen 