Förhållandet mellan skollagen och diskrimineringslagen i fråga om kränkningar av elever

Inledning

I December 2020 kom ett delbetänkande till utredningen om vissa frågor i diskrimineringslagen med titeln SOU 2020:79 – Effektivare tillsyn över diskrimineringslagen. Det här delbetänkandet är intressant ur ett skol- och utbildningsrättsligt perspektiv eftersom utredningen (som en i raden av tidigare statliga utredningar) föreslår att skollagens bestämmelser om kränkande behandling och diskrimineringslagens bestämmelser om diskriminering ska sammanföras eller samordnas på ett sätt som är mer tydligt och strukturerat än vad som är fallet idag.[1]

Kontentan av utredningen om vissa frågor i diskrimineringslagens förslag i SOU 2020:79 är att bestämmelserna om diskriminering på det skollagsreglerade området ska finnas kvar i diskrimineringslagen men att tillsynen över diskrimineringslagen på det skollagsreglerade området ska flyttas från Diskrimineringsombudsmannen (DO) till Skolinspektionen samt Barn- och elevombudet (BEO) som är en myndighetsfunktion vid Skolinspektionen.[2]

Det här blogginlägget innehåller en reflektion över utredningens förslag, bakgrunden till den rättsliga situation som föreligger idag på diskriminerings- och kränkningsområdet samt de effekter det nuvarande, splittrade systemet mellan skollagen och diskrimineringslagen får i praktiken.

Historisk bakgrund

Det har funnits olika typer av förbud- och påbud i skolrelaterad lagstiftning väldigt länge som berör frågan om barns utsatthet för våld och kränkningar i skolan, även om vi är frestade att tro att det är ett modernt påfund. Redan på mitten av 1600-talet fanns det rekommendationer i den svenska skolordningen om att lärare skulle agera ”måttfullt” vid bestraffning av sina lärjungar och i Kungl. Maj:ts stadga för allmänna läroverk fanns det från år 1928 ett förbud mot kroppslig bestraffning samt kränkande och sårande behandling av elever.[3]

Ett allmänt förbud mot skolaga infördes 1958 i Kungl. Maj:ts stadga för folkskolor, fortsättningsskolor och försöksskolor (1958:399) (folkskolestadgan). I Kungl. Maj:ts stadga för allmänna läroverk 50 § st. 3, folkskolestadgan 7 kap. 59 § st. 3 och i 1962 års skollag (1962: 319) 5 kap. 26 § fanns det även påbud om att elever, förutom att visa aktning och vördnad för sina lärare, även måste eftersträva ett gott förhållande till sina klasskamrater.

Sedan år 1990 omfattas elever i årskurs 1 och uppåt av arbetsmiljölagen samt av Arbetsmiljöverkets dåvarande föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17). Under 90-talet och fram till år 2006 infördes olika bestämmelser i både 1985 års skollag (1985:1100) och i de tidigare läroplanerna som gick ut på att barn skulle tillförsäkras en kränkningsfri miljö. Bland annat framgick det av läroplanen för grundskolan samt för förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) att lärare och annan skolpersonal skulle vara uppmärksamma på och agera mot kränkningar av och mellan elever.[4]

Den här äldre typen av skydd mot kränkande behandling var dock ingen rättighetslagstiftning i den bemärkelse som vi tänker oss idag, särskilt inte de riktigt gamla bestämmelserna från 1600-talet och början/mitten av 1900-talet. Det fanns egentligen ingen lättillgänglig väg för barn och elever att få upprättelse på det sätt som vi idag tänker oss, exempelvis i form av skadestånd eller diskrimineringsersättning. Att det var så svårt för elever som utsatts för kränkningar i skolan att få ersättning av skolans huvudman uppfattades som en brist och ledde till att lagstiftaren år 2006 införde barn- och elevskyddslagen, lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (barn- och elevskyddslagen) (BeL) som gav ett heltäckande skydd mot kränkande behandling och diskriminering.

Barn- och elevskyddslagen

Barn- och elevskyddslagen var menad att ge barn och deras vårdnadshavare en starkare ställning i förhållande till skolan och skolans huvudmän. Barnens rättigheter stärktes, tänkte man sig, genom ett tydligt utpekande av huvudmannen som ytterst ansvarig för att hejda de kränkningar som kunde tänkas förekomma inom ramen för skolans verksamhet.[5] Barn- och elevskyddslagen innehöll en särskild bestämmelse som innebar att huvudmannen kunde bli skyldig att betala skadestånd till elever som utsatts för diskriminering och kränkande behandling om skolan inte agerat för att stoppa kränkningarna. (BeL 14 §).

År 2009 upphävdes barn- och elevskyddslagen, knappt tre år efter att den implementerades. Anledningen var att lagstiftaren valde att flytta diskrimineringsbestämmelserna till diskrimineringslagen (2008:567) (DiskrL) istället för att behålla dem i barn- och elevskyddslagen tillsammans med bestämmelserna om annan kränkande behandling.[6] Att barn- och elevskyddslagen blev så kortlivad berodde på att lagstiftaren prioriterade att ha en enhetlig diskrimineringslagstiftning framför att ha en enhetlig kränkningslagstiftning på skolområdet. När barn- och elevskyddslagen upphävdes flyttades bestämmelserna om annan kränkande behandling till den äldre skollagen och därifrån vidare till den nuvarande skollagens (2010:800) [SkolL] sjätte kapitel.

Om diskriminering

Under en kort period fanns bestämmelserna om kränkande behandling och diskriminering i samma lag (barn- och elevskyddslagen). Numera finns bestämmelserna om diskriminering i diskrimineringslagen medan bestämmelserna om kränkande behandling finns i skollagen. Diskriminering i diskrimineringslagens mening är ett mycket snävare begrepp än vad det kanske kan tyckas vara i vad man i brist på annat får kalla för ”vardagligt” tal.

Till att börja med så är diskrimineringslagen bara tillämplig på vissa specifika samhällsområden och lagen skyddar bara individer mot diskriminering som utförs av vissa samhällsaktörer.

I ett vardagligt sammanhang kanske man som vegan exempelvis skulle känna sig diskriminerad om värden för en privat middagsbjudning som man är inbjuden till ställer fram en skål med fryst broccoli när alla andra gäster på bjudningen får en vällagad trerättersmiddag. Detta är dock inte att betrakta som diskriminering i lagens mening och det av två skäl:

1. För det första ingår inte privata middagsbjudningar bland de samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen, och
2. för det andra är inte veganism en av de diskrimineringsgrunder som bestämmer diskrimineringslagens skyddskrets. I alla fall inte om inte veganismen är en del av en persons religionsutövning eller skulle kunna ses som påkallad av en funktionsnedsättning e.dyl. 

De diskrimineringsgrunder som bestämmer skyddskretsen för diskrimineringslagen och som räknas upp i diskrimineringslagens personkrets är: 1) kön, 2) könsöverskridande identitet eller uttryck, 3) etnisk tillhörighet, 4) religion eller annan trosuppfattning, 5) funktionsnedsättning, 6) sexuell läggning, och 7) ålder. Se DiskrL 1 kap. 1 §.

Diskriminering kan ske i olika former. Av dessa är nog direkt diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier de för allmänheten mest bekanta. De olika formerna bygger på olika rekvisit och de flesta av dem kräver en överordnad ställning samt en direkt koppling till någon av diskrimineringsgrunderna.

Direkt diskriminering kräver exempelvis att personen som utför en diskriminerande handling har mer makt än den som blir utsatt för handlingen. En elev kan således inte bli utsatt för direkt diskriminering av en jämnårig klasskamrat, men däremot av en lärare, en rektor eller av skolans huvudman. För att en handling ska vara att betrakta som direkt diskriminering behöver handlingen gå att koppla till diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder och den som blivit utsatt för handlingen behöver ha missgynnats på något sätt (dvs. i praktiken ha lidit någon form av skada).[7]

För att en handling ska vara att betrakta som trakasserier i diskrimineringslagens mening krävs det att handlingen inneburit ett missgynnande i form av skada eller obehag som kränker den enskildes värdighet. För att det ska vara fråga om trakasserier ska handlandet eller beteendet dessutom vara oönskat av den utsatte och den som gör sig skyldig till trakasserier behöver ha insikt om att han eller hon kränker någon på ett sätt som kan utgöra diskriminering.[8]

Insiktskravet innebär att den som blivit utsatt för trakasserier bör göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande. Det här betyder i praktiken att en person inte med framgång kan påstå sig vara diskriminerad genom trakasserier om han eller hon inte låter den som står för trakasserierna förstå att han eller hon känner sig kränkt av anspelningarna gentemot någon av de skyddade diskrimineringsgrunderna.

Insiktskravet framgår av både barn- och elevskyddslagens förarbeten samt av diskrimineringslagens förarbeten och det här med insiktskravet är något som jag kommer att återkomma till flera gånger i det här inlägget eftersom det utgör en viktig del i varför flera utredningar föreslagit att Skolinspektionen ska ta över hela eller delar av Diskrimineringsombudsmannens tillsyn över diskrimineringslagen på det skollagsreglerade området.[9]

Om kränkande behandling

Kränkande behandling är i rättslig mening (enligt skollagen) är ett uppträdande som (utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen) kränker ett barns eller en elevs värdighet. Kränkande behandling är med andra ord sådana kränkningar som inte är en form av diskriminering och definieras således negativt i lagstiftningen.

Kränkande behandling beskrivs ibland som synonymt med beteenden som i vardagligt tal brukar benämnas mobbning eller mobbing. Att dra ett likhetstecknet mellan mobbning och kränkande behandling är dock mindre lyckat ur ett rättsligt perspektiv eftersom mobbning (på grund av sin historiska klangbotten) för tankarna till kollektivets upprepade kränkningar av ett ensamt offer medan kränkande behandling i skollagens mening inte ställer några krav på tydliga offer eller förövare och de negativa handlingarna kan, men behöver inte, ha pågått under en längre tid.[10]

I propositionen till barn- och elevskyddslagen står det uttryckligen att kränkande behandling i skollagens mening enbart omfattar märkbara och tydliga kränkningar. I propositionen framgår det dessutom att huvudregeln i bedömningen av om ett beteende är att klassificera som kränkande behandling eller inte, är att det måste stå klart för den kränkande parten (skolpersonal eller elev), att denne genom sitt beteende eller sina handlingar kränkt den som utsatts för handlingen. Detta brukar refereras till som ett krav på insikt eller ett insiktskrav och känns igen från vad som påpekades ovan om trakasserier och sexuella trakasserier i diskrimineringslagens mening.[11]

Kränkande behandling eller diskriminering?

Teoretiskt sett kan det kanske tyckas vara enkelt att skilja kränkande behandling från diskriminering åt på det sätt som precis gjorts ovan. Dvs. diskriminering baseras på diskrimineringsgrunderna medan kränkande behandling är allt annat som också är kränkande för en elevs värdighet.  

Så enkelt är det dock inte. Oftast konstaterar Skolinspektionen och BEO exempelvis att en anmälan har en koppling till en eller flera diskrimineringsgrunder och att ärendet på grund av detta helt eller delvis ska överlåtas till DO. I flera fall utreder dock Skolinspektionen och BEO ärenden som innehåller element av diskriminering, utan att detta kommenteras överhuvudtaget.

Ett exempel som belyser den komplicerade gränsdragningen mellan regelverken är EU-domstolens förhandsavgörande i fallet FOA mot Kommunernes Landsforening (Mål C-354/13). I detta fall hade en man blivit uppsagd från sitt arbete, b.la. för att han var kraftigt överviktig. Mannens fackförbund som stämt mannens arbetsgivare (en förskola), menade att mannen blivit utsatt för diskriminering eftersom hans vikt var att betrakta som en funktionsnedsättning.

EU-domstolen sade i sitt förhandsavgörande att unionsrätten visserligen skulle tolkas så, att den inte stadgar någon allmän princip om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av fetma. Däremot menade EU-domstolen, skulle rådets direktiv om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet tolkas så att en arbetstagares fetma kan utgöra ett funktionshinder i den mening som avses i direktivet, när detta tillstånd medför en begränsning till följd av bland annat varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare. [12]

I linje med EU-domstolens resonemang skulle således en elevs övervikt, om den medför en begränsning i elevens fulla och verkliga deltagande i utbildningen, kunna klassificeras som en funktionsnedsättning och därmed falla in under diskrimineringslagens paraply istället för skollagens. Nedsättande beteenden och uttalanden som anspelar på att en person är överviktig är annars ett ganska vanligt exempel på kränkande handlingar som inte är en form av diskriminering och således inte ska hanteras inom ramen för diskrimineringslagen.[13]

Systemet för att anmäla kränkningar

Det är flera olika myndigheter som har ett överlappande ansvar för kränkande handlingar som sker på skolans område. Skolinspektionen och myndighetsfunktionen BEO har tillsyn över kränkande behandling enligt skollagens regelverk och DO har tillsyn över diskriminering (inklusive trakasserier och sexuella trakasserier) enligt diskrimineringslagens regelverk. Dessutom har Arbetsmiljöverket tillsyn över s.k. kränkande särbehandling som styrs av det arbetsrättsliga regelverket vilket nämndes i den historiska bakgrunden ovan. Även polisen kan nämnas i det här sammanhanget eftersom många kränkningar i skollagens och diskrimineringslagens mening också utgör brott och kan därför polisanmälas.

Eftersom myndigheternas tillsyn överlappar med varandra har man träffat olika överenskommelser sinsemellan. Överenskommelserna som träffats mellan Skolinspektionen, DO och Arbetsmiljöverket innebär att DO enbart utreder olika former av diskriminering, att Skolinspektionen och BEO enbart utreder olika former av kränkande behandling och att Arbetsmiljöverket inte alls utreder kränkningar av elever så länge inte kränkningarna utförs av någon som inte går i samma skola som det utsatta offret. T.ex. kränkningar som utförs av elever från andra skolor som kommer till den utsatta elevens skola för att slåss eller av andra elevers vårdnadshavare (dvs. personer utanför skolans verksamhet).

Bildkälla: Riksrevisionen, Kränkt eller diskriminerad i skolan – är det någon skillnad?, RIR 2013:15, 2013, s. 30.

Effekterna av ett splittrat system

Kränkande behandling och diskriminering i form av trakasserier och sexuella trakasserier är i grunden väldigt lika företeelser. Redan när barn- och elevskyddslagen utreddes år 2004 påpekades det att dessa två kränkningsformer borde regleras i samma regelverk samt att det vore olämpligt att juridiskt skilja mellan diskriminering och andra kränkningar. I utredningen poängterades det även att skillnanden mellan kränkningar i skollagens mening och trakasserier i diskrimineringslagens mening inte var lika naturlig utifrån de utsatta elevernas utgångspunkt samt att man inte borde låta subtila juridiska distinktioner avgöra frågan om hur denna företeelse skulle behandlas.[14]

Som redan nämnts ovan prioriterade lagstiftaren dock att ha en enhetlig diskrimineringslagstiftning framför att ha en enhetlig kränkningslagstiftning på skolområdet och sedan år 2009 har alltså diskriminering och annan kränkande behandling reglerats på olika håll.

Att bestämmelserna finns i olika lagar kan såklart innebära en effektivitetsförlust, men den största skillnaden ligger egentligen i tillsynen över de två regelverken.

En viktig skillnad är att DO har färre personella resurser än Skolinspektionen och ett mycket större tillsynsområde. DO har dessutom färre sanktionsmöjligheter än Skolinspektionen och kan enbart besluta om vite och om diskrimineringsersättning medan Skolinspektionen kan använda sig av flera olika verktyg och sanktioner.

Skolinspektionen får exempelvis meddela föreläggande om uppgiftsskyldighet, fullgörelse eller vid mindre allvarliga överträdelser, ge en anmärkning. Förelägganden från Skolinspektionen får förenas med vite och myndigheten får även återkalla ett godkännande, ett medgivande eller ett beslut om rätt till bidrag som myndigheten meddelat enligt skollagen ifall ett föreläggande inte har följts och om missförhållandena är allvarliga. Vidare kan Skolinspektionen, på kommunens eller regionens bekostnad, vidta vissa typer av åtgärder mot kommunala och regionala skolor under särskilda omständigheter. Det finns också en möjlighet för Skolinspektionen att förbjuda huvudmannen att tills vidare (helt eller delvis) driva sin skolverksamheten vidare om det finns stora brister i verksamheten. Skolinspektionen får även (genom BEO) besluta om att skadestånd ska utgå till ett barn eller en elev som blivit utsatt för kränkande behandling.

En annan betydande skillnad mellan regelverken är att diskrimineringsersättning enligt diskrimineringslagen har ett preventivt syfte. Det har inte skadeståndet som kan utdömas med stöd av skollagen. Detta innebär att ersättningen en elev som blivit trakasserad på grund av sin religion eller sitt kön kan bli mycket högre än ersättningen för en elev som blivit kränkt på grund av att andra barn anser att hen har fula kläder, luktar illa eller inte har råd med den senaste nya telefonen, spelkonsollen eller leksakerna som alla andra har. Att diskrimineringsersättningen är högre än skadeståndet för kränkningar beror på att lagstiftaren ansett att diskriminering inte bara handlar om individen utan är ett uttryck för strukturella orättvisor som man vill motarbeta med höga ersättningsbelopp.

Att diskrimineringsersättningen är högre än skadeståndet för kränkande behandling har dock antagligen inte spelat så stor roll ur ett individuellt rättviseperspektiv eftersom DO har haft en mycket mer avhållsam inställning till att företräda individer än vad BEO och Skolinspektionen har haft. Detta är också den allra tydligaste effekten av det splittrade systemet som vi har idag i fråga om kränkningars av barn och elever i skolan. Den tydligaste effekten av det splittrade regelverket är inte lagtexten i sig utan tillsynsmyndigheternas inställning till sitt tillsynsuppdrag och deras tolkning av lagstiftningen och lagstiftningens förarbeten.

Ett exempel på detta är DO:s tydligt främjande och förebyggande uppdrag. I tidigare remissomgångar har DO lyft fram att man ifrågasätter effektiviteten i att driva enskilda ärenden då detta tar fokus från myndighetens större, samhälleliga ansvar. År 2013 påbörjade DO uppbyggnaden av en mer reguljär tillsynsverksamhet vars huvudsakliga syfte enligt DO var att främja efterlevnad och vid behov påtala överträdelser eller risker för överträdelser snarare än att utreda om enskilda hade ett giltigt anspråk i enskilda fall. DO har gjort bedömningen att utvecklingen från en anmälningsstyrd verksamhet kan motiveras av såväl ändamålsskäl som rättviseskäl. Man menar att de anmälningar som myndigheten får är inte representativa för de diskrimineringsproblem som förekommer i samhället. DO verkar mena att det vore orimligt att lägga en så oproportionerligt stor andel av myndighetens resurser på sådana problem som endast drabbar vissa grupper och för vilka anmälningsbenägenheten av olika skäl är större.[15]

DO:s bedömning får stöd från en tämligen ny rapport från Statskontoret där statskontoret kunnat visa att vissa elever och vårdnadshavare är mer benägna att framföra sina klagomål än andra, eller har bättre förutsättningar att göra det. Det gäller till exempel högutbildade vårdnadshavare och personer med svensk bakgrund. Möjligheten att anmäla missförhållanden i skolan nyttjas med andra ord i första hand av elever och vårdnadshavare med god ekonomi och hög utbildning samt med svensk bakgrund. Statskontoret kunde även i sin rapport visa att många vårdnadshavare vänder sig till statliga tillsynsmyndigheter av andra anledningar än vad som var tänkt när barn- och elevskyddslagen instiftades och med väldigt höga förväntningar. Elever och vårdnadshavare vände sig även till statliga myndigheter innan de lyft ett problem eller en brist hos skolans huvudman på lokal nivå.[16]

Skolinspektionen och BEO har haft en helt annan inställning till sitt uppdrag än DO. Enligt den senaste utredningen om en effektivare tillsyn över diskrimineringslagen utreder Skolinspektionen i stort sett alla anmälningar om kränkande behandling och man har fattat beslut om skadestånd i många fler ärenden än vad DO gjort på skolområdet. På grund av detta är det, ur ett individperspektiv, bättre att bli utsatt för kränkande behandling än för diskriminering eftersom chansen att man får hjälp och kanske till och med skadestånd för kränkningarna man utstått är högre om det är Skolinspektionen eller BEO som hanterar ens anmälan.[17]

Till detta ska det även tilläggas att DO sedan år 2015 inte utreder anmälningar om trakasserier eller sexuella trakasserier mellan barn i syfte att företräda dem i ersättningsfrågan.[18] Detta beror på att DO inte anser att diskrimineringslagstiftningen är anpassad för barn som utsätter andra barn för trakasserier. Detta ställningstagande baserar DO på att barn (och i synnerhet små barn) inte kan ha den insikt som krävs för att utsätta någon annan för trakasserier.[19]

Som nämndes tidigare finns det i förarbetena till både skollagens kränkningsbestämmelser och till diskrimineringslagen ett krav på att den som utsätter någon annan för en kränkning måste förstå att den andra kan känna sig kränkt.[20] Denna insikt är svår att säkerställa hos barn som är yngre än åtta år enligt en intern rapport som DO tog fram 2015.[21] Skolinspektionen lägger ingen vikt vid insiktskravet i förarbetena. Detta har myndigheten även meddelat utredningen om en effektivare tillsyn över diskrimineringslagen så det är ett medvetet avvikande från vad som kommer till uttryck i förarbetena till skollagens kränkningsbestämmelser.[22]

Att DO lägger så stor vikt vid insiktskravet medan Skolinspektionen och BEO av allt att döma fäster väldigt liten vikt vid detta skapar såklart stora skillnader i utfallet av de respektive myndigheternas tillsyn. 

Utredningens förslag

Frågan om lämpligheten i att splittra bestämmelserna om kränkande behandling och diskriminering på två olika regelverk har (som nämnts ovan) utretts i flera omgångar och av flera olika statliga utredningar.[23] I den senaste utredningen från 2020 (SOU 2020:79) föreslår man i fråga om skollagens och diskrimineringslagens förhållande till varandra att tillsynsansvaret för det skollagsreglerade området i diskrimineringslagen överförs från DO till Skolinspektionen.

Utredningen föreslår även att skollagens administrativa sanktioner i lagens 26 kapitel ska gälla vid Skolinspektionens tillsyn av diskrimineringslagen. Utredningen föreslår också att talerätten i mål om diskrimineringsersättning för barn och elever inom det skollagsreglerade området överförs från DO till Skolinspektionen.

Utredningens förslag utgår från att BEO kommer att fortsätta utföra uppgifterna avseende skydd mot diskriminering och diskrimineringsersättning och att dessa uppgifter kommer att hanteras på samma sätt som idag sker i fråga om kränkande behandling enligt Skolinspektionens instruktion.  

Bestämmelserna om diskrimineringsförbud, repressalieförbud och utbildningsanordnarens utrednings- och åtgärdsskyldighet ska enligt utredningen inte flyttas till skollagen utan finnas kvar i diskrimineringslagens andra kapitel. Skolinspektionen och BEO kommer med andra ord enligt utredningens förslag behöva använda sig av diskrimineringslagens regelverk inom ramen för sin tillsyn.

De materiella bestämmelserna om aktiva åtgärder avseende diskriminering ska kvarstå samlat i diskrimineringslagen samtidigt som bestämmelserna om aktiva åtgärder avseende kränkande behandling innehållsmässigt ska samordnas med reglerna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. Bestämmelserna om aktiva åtgärder avseende kränkande behandling ska dock finnas kvar i skollagen.

Utredningen föreslår att Skolverket ska ges möjlighet att meddela föreskrifter om arbetet med aktiva åtgärder mot diskriminering enligt diskrimineringslagen på det skollagsreglerade området och mot kränkande behandling enligt skollagen. Samverkan ska ske enligt utredningens förslag i så fall med DO och Skolinspektionen.[24]

Maria Refors Legge
Doktorand i utbildningsrätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

—–

[1] Se b.la. SOU 2016:87, Bättre möjligheter att motverka diskriminering, SOU 2010:99, Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan och SOU 2020:79 – Effektivare tillsyn över diskrimineringslagen. Se även SOU 2004:50, Skolans ansvar för kränkningar av elever.

[2] SOU 2004:50, s. 225 – ff.

[3] Hall, Rudolf, Sveriges allmänna läroverksstadgar 1561 – 1905, 1921, s. 147 – 149.

[4] Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94), s. 3, 8 och 9.

[5] Prop. 2005/06:38, s. 83; bet. 2005/06:UbU4, Trygghet, respekt och ansvar – om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, s. 81 samt SOU 2004:50, Skolans ansvar för kränkningar av elever, s. 15.

[6] Prop. 2007/08:95, Ett starkare skydd mot diskriminering, s. 80 – ff.

[7] Prop. 2007/08:95, s. 486 – 490.

[8] Prop. 2007/08:95, s. 492 – 494.

[9] Se prop. 2005/06:38, s. 136 – 137 och prop. 2007/08:95, s. 492.

[10] Se b.la. Olweus, Dan, Hackkycklingar och översittare: Forskning om skolmobbning, Almqvist & Wiksell, 1973 och Olweus, Dan, Aggression in the schools: Bullies and whipping boys, Halsted Press, 1978. Se även om mobbningsbegreppet i prop. 2009/10:165, s. 223 och i Thornberg, Robert, The juridification of school bullying in Sweden: The emerging struggle between the scientific-based pedagogical discourse and the legal discourse, Lunneblad, Johannes (red.), Policing school violence and the juridification of youth, Springer, 2019, s. 114. Se även kritiken som framförts av b.la. Canty, Justin, Stubbe, Maria, Steers, Denise och Collings, Sunny, The trouble with bullying: Deconstructing the conventional definition of bullying for a child-centred investigation into children’s use of social media, Children & Society, 2016, s. 48 – 58 och Volk, Anthony., Dane, Andrew och Marini, Zopito, What is bullying? A theoretical redefinition, Developmental Review, 2014, s. 327 – 353.

[11] Prop. 2005/06:38, s. 136 – 137.

[12] FOA mot Kommunernes Landsforening, Mål C-354/13.

[13] Prop. 2005/06:38, s. 136.

[14] SOU 2004:50, s. 12 – 13.

[15] DO, LED 2018/340, 2018. Se även DO, dnr. LED 2017/265, 2017 och resonemanget i DO, Trakasserier och sexuella trakasserier yngre barn emellan, 2015 och i DO, Kompletterande rättsutredning om sexuella trakasserier mellan yngre barn, 2015.

[16] Statskontoret, Klagomålshanteringen i skolan – Förslag till ett mer ändamålsenligt system, 2020:21, 2020, s. 19 – 16.

[17] Jfr. Riksrevisionen, Kränkt eller diskriminerad i skolan – är det någon skillnad?, RIR 2013:15, 2013.

[18] DO, dnr. LED 2015/221, 2015.

[19] DO, Trakasserier och sexuella trakasserier yngre barn emellan, 2015 och i DO, Kompletterande rättsutredning om sexuella trakasserier mellan yngre barn, 2015.

[20] Se prop. 2005/06:38, s. 136 – 137 och prop. 2007/08:95, s. 492.

[21] DO, Trakasserier och sexuella trakasserier yngre barn emellan, 2015 och i DO, Kompletterande rättsutredning om sexuella trakasserier mellan yngre barn, 2015.

[22] SOU 2020:79, s. 196.

[23] SOU 2016:87, SOU 2010:99 och SOU 2004:50.

[24] SOU 2020:79, s. 225 – ff.