Barnkonventionen och ekonomiskt utsatta barn

Sverige ska, enligt barnkonventionen, erkänna alla barns rätt till den nivå av levnadsstandard som krävs för att barn ska kunna utvecklas. Det är dock barns vårdnadshavare som har det primära ansvaret för att barn växer upp under skäliga levnadsförhållanden, vilket följer både av barnkonventionen och svensk rätt i övrigt. Samtidigt har de sociala myndigheterna ett särskilt ansvar för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. I detta korta blogginlägg diskuteras vårdnadshavares respektive myndigheters ansvar för att trygga barns rätt till en skälig levnadsstandard.

Barn har rätt till en skälig levnadsstandard

Artikel 27 i barnkonventionen stadgar att Sverige ska erkänna barn rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets utveckling. Av samma artikel följer att det är barnets vårdnadshavare som i första hand ansvarar för att tillförsäkra barn denna rätt. Vid behov ska dock det allmänna stödja vårdnadshavare. Rättigheten är inte utkrävbar i den meningen att det är möjligt att vända sig till en myndighet eller domstol och kräva en insats med stöd av artikeln. Istället ska rättigheten förverkligas genom de olika typer av stöd som finns i det sociala skyddsnätet.

Ett exempel på ett sådant stöd är barnbidraget som betalas ut för alla barn. Därtill finns inom socialförsäkringen andra stöd som riktar sig till barnfamiljer (exempelvis bostadsbidraget). Det är dock framförallt genom bistånd enligt socialtjänstlagen som ekonomiskt utsatta barnfamiljer får stöd att trygga sin försörjning.

Rätten till (ekonomiskt) bistånd enligt socialtjänstlagen är inte begränsad till vissa grupper och omfattar i teorin således även barn. I praktiken är det dock barns vårdnadshavare som får biståndet. På detta sätt förverkligar myndigheterna barns rätt till en skälig levnadsnivå via barns vårdnadshavare.

Egenansvar och rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen

Att bistånd som är tänkt att tillförsäkra barn en skälig levnadsstandard går via barns vårdnadshavare är i de flesta fall naturligt och ändamålsenligt. Det riskerar dock att få negativa konsekvenser för barn i vissa fall. En viktig princip för att ha rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen är nämligen principen om egenansvar.

Innebörden av principen om egenansvar kan sammanfattat sägas vara att enskilda i första hand själva ansvarar för sin situation. Först om någon inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov har hen rätt till bistånd av socialtjänsten. Detta innebär bland annat att den enskilde som huvudregel behöver stå till arbetsmarknadens förfogande om hen kan arbeta (men inte har arbete) för att ha rätt till bistånd. Bistånd enligt socialtjänstlagen är alltså inte kravlöst.

Egenansvaret har varit en viktig princip för socialtjänsten under lång tid och har flera goda syften. I mötet med barn och myndigheters ansvar för barns rättigheter och att barn växer upp under goda förhållanden kan dock en intressekonflikt uppstå. Det handlar om situationer då vårdnadshavare av olika anledningar inte tar sitt egenansvar och därmed inte har rätt till bistånd, något som i sin tur kan få till följd att barn inte tillförsäkras den levnadsstandard de har rätt till.

Ett illustrativt exempel

Ett påhittat scenario (inspirerat av ett flertal verkliga fall från förvaltningsdomstolar i landet) får fungera som ett exempel för att illustrera dilemmat.

En ensamstående mamma till två barn är arbetslös och har under en tid fått ekonomiskt bistånd via socialtjänsten för att klara hushållets försörjning. Som krav för biståndet har socialtjänsten uppställt att mamman ska söka ett antal jobb i veckan. Under ett antal veckor söker mamman färre jobb än vad socialtjänsten krävt vilket får till följd att hon inte beviljas ekonomiskt bistånd för aktuell månad.

Exemplet synliggör tydligt hur vårdnadshavares egenansvar potentiellt kan hamna i konflikt med barns rätt till skälig levnadsstandard. Genom att neka mamman försörjningsstöd för att hon inte stått till arbetsmarknadens förfogande tillförsäkras inte heller barnens rätt till skälig levnadsstandard. I exemplet rör det försörjningsstöd vid ett enstaka tillfälle, men liknande dilemman förekommer även i andra (inklusive återkommande) fall. Till exempel skulle ett hushåll kunna komma att vräkas från sin bostad mot bakgrund av att de vuxna inte fullgjort sitt egenansvar.

Vårdnadshavares (egen)ansvar och myndigheters ansvar för barns levnadsförhållanden – ett olösligt dilemma?

Som exemplet visar finns en inbyggd konfliktyta i samhällets yttersta skyddsnät som kan komma att drabba redan utsatta barn hårt. Konfliktytan består av vårdnadshavares skyldighet att ta ansvar för sin egen (och sina barns) situation å ena sidan och myndigheters ansvar för barns uppväxtförhållanden och rättigheter å andra sidan. Någon enkel och tydlig lösning på dilemmat finns inte. I mitt kapitel Barns rätt till social trygghet och skälig levnadsstandard (kapitel 9) i antologin Barnkonventionen i praktiken – Rättsliga utmaningar och möjligheter diskuterar jag fler näraliggande rättsliga utmaningar och möjligheter kopplade till barns rätt till social trygghet och skälig levnadsstandard. I kapitlet redogör jag också för hur barnkonventionens rättigheter om social trygghet och skälig levnadsstandard är tänkta att förverkligas i svensk rätt.

Tim Holappa
Doktorand i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet