Bevistalan när barn under 15 år misstänks för allvarliga brott

Den 29 juli meddelade Göteborgs tingsrätt dom i ett mål rörande en knivskärning med dödlig utgång som inträffat på en skolgård i Kortedala. Målet väckte stor medial uppmärksamhet då såväl den brottsmisstänkte pojken som pojken som miste livet var i yngre tonåren. Eftersom pojken som misstänktes ha utfört gärningen var under 15 år gammal (den svenska åldern för straffbarhet) prövades åklagarens påstående om brott inom ramen för en så kallad bevistalan. En bevistalan är idag ett mycket sällsynt förfarande och innebär att skuldfrågan hos ett minderårigt brottsmisstänkt barn prövas i domstol. Den rättspolitiska diskussionen och en pågående utredning för att se över regelverket kring bevistaleinstitutet antyder dock att förfarandet kan komma att användas allt oftare.[1]

Den brottsmisstänktes rätt att betraktas som oskyldig till dess att skuldfrågan prövats av en opartisk och oberoende domstol är en mänsklig rättighet som garanteras genom den så kallade oskuldspresumtionen. Oskuldspresumtionen kommer till uttryck genom bland annat Europakonventionens artikel 6.2 och barnkonventionens artikel 40.2.b.i. och är därmed en rättighet som ska tillförsäkras alla lagöverträdare, oavsett ålder. En domstolsprövning av skuldfrågan för barn under 15 år är emellertid komplex. Särbehandlingen av brottsmisstänkta barn har sin grund i bland annat barns bristande mognad och särskilda känslighet för samhällets sanktioner och reaktioner.[2] Ett vanligt förekommande sätt att särbehandla de yngsta lagöverträdarna är med ett rättssystem som tillser att de så långt som möjligt hanteras med andra åtgärder än straffrättsliga, och därmed hålls utanför de utredningsförfaranden och domstolsprocesser som tillämpas när vuxna misstänks för brott. För det fall bevistalan blir huvudregeln för att utreda skuldfrågan hos barn skulle detta innebära ett avsteg från barns särbehandling. Det finns därför anledning att iaktta viss försiktighet när det kommer till att väcka bevistalan oftare än vad som sker idag.

I detta blogginlägg diskuteras vilka möjligheter som idag finns för att väcka en bevistalan, vilka ändamål som ligger bakom institutet samt vilka eventuella fördelar och risker som kan identifieras om bevistalan mot brottsmisstänkta barn under 15 år används mer frekvent.

Bevistaleinstitutet införs i det svenska rättssystemet

Bevistaleinstitutet regleras i 38 § i lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och är unikt för den svenska rättsordningen. Behovet av en domstolsprövning av skuldfrågan även hos de yngsta lagöverträdarna sammanhänger med det svenska sättet att reglera straffrättsligt ansvar. Till skillnad från de flesta andra länder saknar det svenska systemet ett krav på tillräknelighet och straffansvar regleras istället genom påföljd.[3] Det innebär att barn under 15 år kan begå brott men inte bli föremål för en straffrättslig påföljd.

Bevistaleinstitutet infördes år 1965 och motiverades med att de dåvarande Barnavårdsorganen (numera socialtjänsten) behövde bättre underlag för beslut om sociala insatser för det brottsmisstänkta barnet. Det framhölls att Barnavårdsorganen vid denna tidpunkt i allt större utsträckning kommit att behöva hantera barn som misstänktes för brott. Då klargöranden kring barnets delaktighet i brottet ibland var avgörande för frågan om barnets behov av sociala insatser ansågs domstolens prövning nödvändig i vissa fall.[4] Ytterligare skäl som angavs var att utredningsförfarandet vid Barnavårdsorganen inte var utvecklat för att utreda brott. En domstolsprövning kunde därmed i större utsträckning bidra till att tillgodose barnets rättssäkerhetsintressen.[5] När bevistaleinstitutet infördes så var det endast Barnavårdsorganen som hade möjlighet att begära att en bevistalan skulle väckas.

År 1985 reformerades LUL och rätten att initiera en bevistalan utvidgades till att innefatta även det brottsmisstänkta barnets vårdnadshavare. Detta förfarande kallas för negativ bevistalan och syftar till att tillgodose barnets intresse av att få sin icke-skuld prövad av domstol.[6] Åklagarens uppgift vid en negativ bevistalan är att föra talan i syfte att bevisa att det brottsmisstänkta barnet inte gjort sig skyldig till det påstådda brottet. Även om förarbetsuttalandena kring negativ bevistalan är något kortfattade kan vårdnadshavarens rätt att påkalla en bevistalan ses om en garanti för att vissa rättssäkerhetsintressen för barnet ska tillgodoses.

Senast LUL genomgick en större översyn var år 2010. Bevistaleinstitutet lämnades i princip oförändrat, men i förarbetena understryks att bevistalan närmast är avsedd att användas vid misstanke om mycket allvarlig brottslighet och när det finns ett betydande intresse av domstolens prövning i skuldfrågan.[7]

Regler kring bevistaleinstitutet

Idag är det antingen socialtjänsten eller polis och åklagare som utreder brott där den som kan misstänkas är under 15 år. Brottets karaktär och allvarlighet avgör vilken myndighet som ska ansvara för utredningen.[8] När barnets eventuella deltagande i brottet har klarlagts så läggs utredningen oftast ned och utgör sedan grund för socialtjänstens vidare utredning om sociala insatser för barnet.[9] Om brottet är av mycket allvarlig karaktär eller om bevisläget är komplext kan istället en bevistalan väckas.

Idag får en begäran om bevistalan framställas av socialnämnden, Socialstyrelsen eller det brottsmisstänkta barnets vårdnadshavare. Framställan om en bevistalan görs till åklagaren, som därefter ska göra en självständig bedömning av behovet av att väcka en bevistalan. Prövningen av om en bevistalan ska väckas sker alltså i två led, och kan därmed skydda mot att en bevistalan väcks för ofta. Vid sin bedömning ska åklagaren bland annat beakta om ett klargörande i skuldfrågan krävs ur allmän synpunkt. Begreppet krävs ur allmän synpunkt innefattar bland annat att brottets allvar och bevisningens styrka ska beaktas. Därtill ska vikt fästas vid barnets ålder och hur lång tid som förflutit sedan brottet. Bevistalan bör alltså inte aktualiseras vid lindrigare brottslighet och heller inte i andra fall än då det brottsmisstänkta barnet närmar sig straffbarhetsåldern.[10] Bestämmer sig åklagaren för att väcka en bevistalan ska prövningen av om det brottsmisstänkta barnet begått brottet göras av domstol.

Förfarandet vid en bevistalan liknar på många sätt det vid en ”vanlig” rättegång, men med vissa särskilda processregler utformade med hänsyn till barnets ringa ålder. I dessa innefattas bland annat att åklagaren som väcker bevistalan får vara som lägst vice chefsåklagare,[11] att domstolen ska bestå av domare med erfarenhet av ungdomsmål samt att förhandlingen ska ske bakom stängda dörrar.[12] Domstolens beslut meddelas sedan genom dom med domskäl och ett domslut där domstolen antingen funnit det utrett att barnet begått brottet, eller att så inte skett. Domen kan endast överklagas till hovrätten. Domen ska ligga till grund för socialtjänstens vidare utredning och någon straffrättslig påföljd kan alltså inte bli aktuell.[13]

Domstolens prövning av skuldfrågan

Bevistalan har hittills väckts vid fyra tillfällen.[14] Samtliga gånger har brottsmisstankarna rört dödligt våld och de brottsmisstänkta barnen har närmat sig åldern för straffbarhet. Detta kan sägas visa att bevistalan idag väcks i enlighet med ändamålen bakom institutet. Gemensamt för fallen är även att det är socialnämnden som begärt att åklagaren ska väcka bevistalan. Någon negativ bevistalan, påkallad av barnets vårdnadshavare har, såvitt är känt, aldrig väckts.

Ordalydelsen i 38 § LUL anger att rätten ska avgöra om barnet begått brottet. En sådan prövning torde innefatta alla de straffrättsliga förutsättningar som uppställs för att ett brott ska anses ha begåtts, såsom exempelvis uppsåt, ansvarsfrihetsgrunder och objektiva rekvisit. I tidigare förarbetsuttalanden anges dock att domstolen ska pröva om barnet begått gärningen, eller om så inte blivit utrett.[15] Även i förarbetena från den senaste LUL-reformen används begreppet gärningen men ordet utrett tycks vara utbytt mot styrkt.[16] Denna otydlighet föranleder viss förvirring kring såväl vad rätten ska pröva samt vilket beviskrav som ska tillämpas vid en bevistalan. Är det brottet eller gärningen som ska prövas? Är domstolens uppgift att finna det utrett eller styrkt att barnet begått det påstådda brottet? Otydligheten kring vad som ska prövas uppmärksammades bland annat vid en bevistalan i ett mål som rörde en dödsmisshandel i Huskvarna.[17] Åklagaren begärde att domstolen skulle finna det utrett att en 14-årig pojke, tillsammans och i samförstånd med en 16-årig pojke, hade gjort sig skyldig till mord alternativt vållande till annans död (grovt brott) alternativt synnerligen grov misshandel. Tingsrätten gjorde bedömningen att det inte var bevisat att pojkarna gjort sig skyldiga till någon av åklagarens brottsrubriceringar, men dömde istället enligt gärningsbeskrivningen 16-åringen för grov misshandel. Åklagaren överklagade domen till hovrätten och justerade bevistalan till att också innefatta brottet grov misshandel. Hovrätten uppmärksammade i sin bedömning att domstolen enligt 38 § LUL ska pröva om brottet begåtts och därmed endast är bunden av åklagarens brottsrubricering. Det ansågs därmed inte vara möjligt ur legalitetssynpunkt att pröva 14-åringens skuld i förhållande till något annat brott som kunnat aktualiseras inom ramen för gärningsbeskrivningen i tingsrätten. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut avseende 16-åringen och fann det utrett att 14-åringen gjort sig skyldig till grov misshandel.

De otydligheter i regelverket som framträder när detsamma ska tillämpas i praktiken är anmärkningsvärda. Otydligheterna kan möjligen förklaras med att bevistalan är avsedd att användas endast i sällsynta fall. Det är likväl allvarligt då denna typ av otydliga och bristfälliga bestämmelser bland annat kan utmynna i osäkerhet vid rättstillämpningen som inte kan anses vara förenlig med principen om likabehandling.

Några barnrättsliga aspekter

Ett barn som misstänks för brott ska tillgodoses samma rättssäkerhetsgarantier som en vuxen misstänkt. Straffprocessen för barn ska utformas på ett barnvänligt sätt och, enligt barnkonventionens artikel 40.1, främja barnets känsla av värde och värdighet samt verka för barnets återanpassning till samhället. I barnkonventionen framhålls att barn som ännu inte uppnått åldern för straffbarhet i första hand ska hanteras utanför det straffrättsliga systemet. Särskilda system för att hantera brottsmisstänkta barn ska utformas. Dessa system ska erbjuda diversionsåtgärder såsom vård och adekvata stödinsatser samt andra alternativ till straffrättsliga ingripanden.[18]

Utöver den grundläggande tanken om en barnvänlig straffprocess betonas också vikten av att barnet ska garanteras vissa minimirättigheter inom ramen för rätten till en rättvis rättegång i barnkonventionens artikel 40.2. I den svenska modellen för straffansvar, där barnet faktiskt kan anses ha begått ett brott, är oskuldspresumtionen i artikel 40.2.b.i. av särskild betydelse. Oskuldspresumtionen är en grundläggande mänsklig rättighet som ger den brottsmisstänkte rätt att betraktas som oskyldig till dess att skuldfrågan bevisats bortom rimligt tvivel. Skyddet enligt oskuldspresumtionen ska ges under hela det straffprocessuella förfarandet, från det att en brottsmisstanke föreligger till dess att ett avgörande i skuldfrågan meddelats eller utredningen lagts ned.[19] Rätten att betraktas som oskyldig innebär därmed att inga offentliga myndigheter eller myndighetsföreträdare, såsom exempelvis polis och åklagare, får föregripa domstolens avgörande genom att göra uttalanden rörande barnets eventuella skuld.[20]

För svenska barn under 15 år kan det ifrågasättas om skyddet enligt oskuldspresumtionen tillgodoses fullt ut. Eftersom barn i det svenska systemet kan begå brott så bör en eventuell skuldprövning göras med iakttagande av skyddet enligt oskuldspresumtionen. Barnet bör alltså anses oskyldigt till dess att skuldfrågan bevisats bortom rimligt tvivel genom en bevistalan. Det är emellertid ytterst sällsynt att en bevistalan väcks. Institutet ska bara användas vid misstankar om allvarlig brottslighet. Därmed klarläggs barnets eventuella delaktighet i brottet i de allra flesta fall inom ramen för socialtjänstens eller polisens utredning. Ett fall som väckt stor uppmärksamhet kring just barnets rätt att betraktas som oskyldigt är Fallet Kevin. Två bröder, vid tillfället endast fem och sju år gamla, utpekades av polis och åklagare såsom skyldiga till att ha orsakat en fyraårig pojkes död. På grund av barnens ringa ålder lades utredningen ned. När fallet många år senare blev föremål för en omfattande granskning återupptog åklagaren utredningen, för att sedan lägga ned den med hänvisning till att det inte fanns tillräckliga bevis för att fastställa att bröderna orsakat fyraåringens död. Omständigheterna var till och med sådana att det fanns anledning att ifrågasätta om något brott alls begåtts. I detta fall hade företrädare från offentliga myndigheter föregripit domstolsprövningen med uttalanden rörande brödernas skuld och de fick därmed inte sina rättigheter till en rättvis rättegång tillgodosedda. Fallet belyser brister i brottsmisstänkta barns rättighetsgarantier och ledde till omfattande och stark kritik från bland annat Barnombudsmannen.[21]

Vårdnadshavarens rätt att begära en negativ bevistalan motiveras av just barnets rätt till att betraktas som oskyldigt till dess domstolen avgjort skuldfrågan. Någon negativ bevistalan har emellertid aldrig väckts. Detta kan bero på flera saker, men något som framstår som särskilt besvärligt är att reglerna för negativ bevistalan är såväl bristfälliga som otydliga. Bland annat saknas tydlighet kring åklagarens uppgift vid en negativ bevistalan. Om åklagarens uppgift typiskt sett är att väcka åtal för att bevisa att någon begått ett brott uppstår frågor kring hur en sådan process ska genomföras om åklagaren istället ska bevisa att någon inte begått ett brott. Särskilt komplext vore ett utfall där domstolen ogillar åklagarens negativa bevistalan. Om domstolen finner att det inte är bevisat att barnet inte har begått brottet, kan det då uppfattas som en antydan om att barnet har begått brottet? Att en sådan utgång i vart fall är teoretiskt möjlig är svårmotiverat ur ett barnrättsligt perspektiv.[22] Det otydliga regelverket kring negativ bevistalan gör att det kan ifrågasättas om barnets rätt till domstolsprövning verkligen kan tillgodoses i praktiken.

Bevistalan i fler fall? En svårbalanserad väg framåt

Bakom institutet bevistalan framträder främst två intressen. Det handlar dels om sociala myndigheters behov av ett fullgott utredningsunderlag för beslut om adekvata sociala insatser för barnet, dels om barnets rätt att få betraktas som oskyldigt till dess att skuldfrågan bevisats bortom rimligt tvivel i enlighet med oskuldspresumtionen. Det kan därmed konstateras att motiven bakom bevistalan utformats till skydd för det brottsmisstänkta barnet. Även det faktum att bevistalan väcks så sällan kan förklaras med barnrättsliga motiv och hänger nära samman med särbehandlingen av unga lagöverträdare och vikten av att hålla dem undan straffrättssystemet.

Det pågår idag en intensiv kriminalpolitisk diskussion med krav på att även de yngre lagöverträdarna måste möta kraftigare reaktioner från samhället. För närvarande är diskussionen nära sammankopplad med en växande allmän oro kring den så kallade gängkriminaliteten och vilka strategier som bör antas för att komma till bukt med den tillsynes ökade brottsligheten inom området. Inte sällan uppmärksammas att lagöverträdarna blir allt yngre, med påståenden om att barn ”rekryteras” till gängen i syfte att kunna begå brott utan att riskera en straffrättslig påföljd.[23] Regeringen har till följd av diskussionen utformat ett program med åtgärder mot gängkriminalitet, det så kallade 34-punktsprogrammet.[24] Punkten 10 rör barn under 15 år som misstänks för brott och ett direktiv till utredning har utfärdats.[25] Det övergripande målet med utredningen är att öka effektiviteten och rättssäkerheten när barn misstänks för brott. Den särskilda utredaren har bland annat uppdragits att lämna förslag på åtgärder som bedöms nödvändiga för att kunna utreda fler brott begångna av barn under 15 år. Därtill ska regelverket kring bevistalan ses över. I direktivet anges att domstolens prövning av skuldfrågan säkerställer att barnet inte felaktigt pekas ut som skyldigt samt att skuldfrågan blir allsidigt belyst. Dessutom innebär domstolsprövningen att såväl den brottsmisstänkte som målsäganden får större insyn i utredningen. Utredaren ska därför undersöka om bevistalan bör väckas i fler fall, samt om åklagaren självständigt ska få besluta om att en bevistalan ska väckas.[26] Utredningen ska presenteras i juni år 2021.

Frågan om bevistalan ska väckas i fler fall är komplex. Det finns många goda skäl för att anse att även barn ska få rätt till en rättvis rättegång, och därför alltid ska ha rätt att få sin icke-skuld prövad av domstol. Eftersom bevistalan får väckas endast i särskilt allvarliga fall är barnets rätt att få skuldfrågan prövad av domstol i praktiken begränsad. Det kan därför ifrågasättas om det svenska systemet faktiskt tillgodoser barns rätt till skydd enligt oskuldspresumtionen. En översyn av bevistaleinstitutet ur ett rättssäkerhetsperspektiv är därför behövlig. Om motiven bakom att bevistalan ska väckas i fler fall i första hand kan härledas till rättssäkerhetsintressen torde dock inte yngre barn kunna undantas denna rättighet. Det innebär att den nuvarande regeln om att bevistalan endast kan aktualiseras när barnet närmar sig åldern för straffbarhet knappast kan bestå. Det kan dock ifrågasättas om en domstolsprövning av skuldfrågan hos mycket unga barn, såsom i Fallet Kevin, verkligen kan genomföras. Lämpligheten i en sådan prövning kan ifrågasättas. Därtill väcker det frågor kring hur en sådan prövning skulle gå till i praktiken, till exempel gällande uppsåtets omfattning och i vilken utsträckning barnets ålder ska påverka detsamma.

Även om rättssäkerhetsskäl talar för att reglerna kring bevistaleinstitutet bör ses över så finns det anledning att uppmärksamma att en mer frekvent användning av bevistalan kan innebära en förskjutning mot en mer straffrättsligt inriktad process även för de yngsta lagöverträdarna. Trots att den straffrättsliga påföljden uteblir får det antas att det brottsmisstänkta barnet kan uppfatta en domstolsprocess som både ingripande och svår att förstå. För det fall domstolen anser det utrett att barnet har gjort sig skyldig till brottet torde barnet också få bära någon form av juridisk skuld. En domstolsprövning innebär också ett allt större fokus på brottets allvarlighet och straffvärde. Förfarandet bär därmed än större likheter med det ordinära straffprocessuella förfarande som särbehandlingen avser skydda barnet ifrån. Det kan också innebära att gränserna mellan en brottsmisstänkt 14-åring och 16-åring suddas ut, och att utvecklingen därmed går mot en sänkt ålder för straffbarhet. Åtminstone kan gränserna uppfattas som otydliga bland allmänheten. En sådan utveckling kan knappast anses vara barnvänlig.

Med anledning av vad som framförts ovan kan en översyn av regelverket välkomnas. Alltför många oklarheter och bristfälligheter omgärdar förfarandet när barn misstänks för allvarlig brottslighet. Barn riskerar att behandlas godtyckligt och lika fall riskerar att behandlas olika. Systemet är idag rättsosäkert. Utredningen bör emellertid i första hand syfta till att tillgodose och förstärka barnets rättigheter och får inte utmynna i ett verktyg för att implementera hårdare tag även mot de allra yngsta lagöverträdarna.

I boken Barnkonventionen i praktiken – Rättsliga utmaningar och möjligheter, Kapitel 15 En barnvänlig straffprocess för de allra yngsta lagöverträdarna?, diskuterar vi fler näraliggande rättsliga utmaningar och möjligheter kopplade till straffprocessen för samhällets yngsta lagöverträdare.

Amanda Lublin
Doktorand i processrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet

Katrin Lainpelto
Docent i processrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet

[1] Se Regeringens kommittédirektiv, Förbättrade åtgärder när barn under 15 år misstänks för brott, Dir. 2019:103.

[2] Se t.ex. Jareborg, Nils och Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 6 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020 s. 156–157.

[3] Jämför 1 kap. 6 § brottsbalken (1962:700).

[4] Prop. 1964:10 s. 166.

[5] SOU 1955:56 s. 401 f.

[6] Prop. 1983/84:187 s. 38.

[7] Prop. 2009/10:105 s. 16–17.

[8] Enligt presumtionsregeln i 31 § LUL ska polis och åklagare utreda brottsmisstänkta barn om brottet i fråga har minst ett års fängelse i straffskalan.

[9] Jämför 37 § LUL.

[10] Åklagarmyndigheten, Utredningar enligt 31 § LUL – Om handläggningen av ärenden och bevistalan där den som kan misstänkas är under 15 år, Handbok, Utvecklingscentrum Stockholm, 2018, s. 63–64, SOU 1955:56
s. 404 och prop. 1964:10 s. 167.

[11] Jämför 11 § Åklagarförordning (2004:1265) och Prop. 1964:10 s. 167.

[12] Jämför 38 § 2 st. LUL med hänvisning till 25 § LUL.

[13] Prop. 2009/10:105 s. 44.

[14] Se Malmö tingsrätts dom i mål nr B 7420-14, Hovrätten för västra Sveriges dom i mål nr B 2578-16, Göta hovrätts dom i mål nr B 262-19 samt Göteborgs tingsrätts dom i mål nr B 5105-20.

[15] Prop. 1964:10 s. 167.

[16] Prop. 2009/10:105 s. 44.

[17] Göta hovrätts dom i mål nr B 262-19.

[18] Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 24, 2019, IV.B, p. 13–17, s. 5.

[19] Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 24, 2019, IV.B, p. 19, s. 6, och IV.D., p. 43, s. 9.

[20] Se t.ex. Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2012, s. 310–311.

[21] Barnombudsmannen, Grundläggande mänskliga rättigheter för barn som misstänks för brott, dnr. 3.5.1:0710/17, 2017, Tillgänglig: https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/vart-arbete/skrivelser/2017/10/grundlaggande-manskliga-rattigheter-for-barn-som-misstanks-for-brott/.

[22] Detta har även uppmärksammats av Per Lindqvist i Bevistalan – Åklagarsynpunkter på regelverket när våra allra yngsta begår allvarliga brott, SvJT 2018, s. 439–449.

[23] Se t.ex. Polismyndigheten, Polisens rapport om allvarlig och organiserad brottslighet 2017, Nationella Operativa avdelningen, dnr. A479.632/2016, 2017 och Polismyndigheten, Kriminella nätverk inom den organiserade brottsligheter i polisregion Stockholm, Underrättelseenheten polisregion Stockholm, dnr. A491.036/2019, 2019. 

[24] Regeringen genom justitiedepartementet, 34-punktsprogrammet: Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten, 21 september 2019. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/ett-tryggare-sverige/34-punktsprogrammet-regeringens-atgarder-mot-gangkriminaliteten/.

[25] Regeringens kommittédirektiv, Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott, Dir. 2019:103

[26] Dir. 2019:103 s. 4–5.