Lilla hjärtat och straffrätten

Inledning och utgångspunkter

Fallet som i media har kallats Lilla hjärtat-fallet har många dimensioner. Samtidigt som det aktualiserar flertalet juridiska frågeställningar har det träffat rakt i hjärtat på många som på olika sätt har kontakt med barn, som själva har varit barn i utsatta situationer eller som av andra skäl värnar om barns rättigheter. ”Hon fick inte fylla fyra” är en mening som nog kan få vilken förälder som helst, biologisk, familjehems, bonus eller annan, att känna ett hugg i magen. Att som barn bli fråntagen den familj man betraktar som sin och att bli fråntagen ett barn som man älskar är ett trauma som nog inte helt kan förstås av den som inte upplevt det. Det kan också finnas förståelse för att en biologisk förälder vill vara med sitt barn. I detta blogginlägg behandlas vissa av de rättsliga frågor som aktualiseras i fallet. Vissa socialrättsliga aspekter diskuteras av Pernilla Leviner i ett separat inlägg på denna blogg. Syftet med detta inlägg är istället att diskutera några av de straffrättsliga frågeställningar som uppkommit i relation till fallet.

Lilla hjärtat som bott största delen av sitt liv i ett familjehem återförenades med sin biologiska familj i april 2019 efter en dom från kammarrätten i september 2018.^[1] I slutet av januari 2020 hittades hon avliden, inlindad i ett bylte under en barnsäng, i familjens bostad. Dödfallet kom till polisens kännedom genom att en nära anhörig till den ena föräldern slagit larm om att barnet hade avlidit till följd av en fallolycka i hemmet. Föräldrarna greps såsom misstänkta för vållande till annans död, grovt brott, och brott mot griftefriden. I bostaden påträffades narkotika och båda föräldrarna hade ett antal substanser med narkotiska ämnen i kroppen. Det visade sig senare att även Lilla hjärtat hade narkotiska ämnen i kroppen och att det fanns spår av narkotika i hårprov tagna både från henne och från hennes lillebror. I den rättsmedicinska undersökningen som redogjordes för i tingsrätten^[2] konstaterades att Lilla hjärtat hade avlidit till följd av nedsatt andning och generell syrebrist orsakad av inandning av magsäcksinnehåll till lungorna med efterföljande begynnande lunginflammation. Denna bedömdes ha uppkommit i samband med ett trauma mot huvudet någon till några timmar innan dödstidpunkten. En påverkan av narkotiska preparat bedömdes ha varit bidragande till dödsfallet genom påverkan på medvetandegraden och andningen. Barnet hade även ett antal ytterligare skador av varierande ålder på kroppen.

Under utredningen avled den biologiska pappan i häktet och förundersökningen mot honom lades ned. Åtal väcktes mot den biologiska mamman. Mamman åtalades, för brott mot Lilla hjärtat, på tre punkter, varav den första kommer att behandlas i detta inlägg: Mord, i andra hand synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.^[3] Enligt åklagaren hade gärningarna begåtts tillsammans och i samförstånd med annan. Tingsrätten tolkade detta som att det var den biologiska pappan som åsyftades.

Den biologiska mamman dömdes i tingsrätten för vållande till annans död, grovt brott, till fängelse i ett år och nio månader. Frågor som har väckts i media och i andra forum efter domen har bl.a. handlat om varför den biologiska mamman inte dömdes för mord eller för misshandel? Vilket ansvar har en förälder för att skydda sitt barn egentligen? Varför blev straffet så ”lindrigt”? I det följande görs ett försök att på ett någorlunda kortfattat sätt besvara dessa frågor ur ett straffrättsligt perspektiv.  Fokus ligger på vissa centrala straffrättsliga aspekter som fallet väcker.

Varför dömdes inte den biologiska mamman för mord eller misshandel?

Inledningsvis bör det konstateras att för att det ska kunna bli en fällande dom i ett brottmål krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att den som är tilltalad har gjort sig skyldig till brott. Att döma någon för brott är en av de mest ingripande åtgärder staten kan vidta gentemot sina medborgare och för att kunna göra det ska det finnas starka skäl. En dom i brottmål kan därför inte alltid sägas innebära att domstolen har avgjort vad som är ”sant” utan den visar istället vad åklagaren har kunnat bevisa. I många fall vet nog enbart de som har varit med vid den händelse som är aktuell vad som är ”sant”. Samhällets uppgift blir istället att bestraffa personen för det som åklagaren bevisat att personen har gjort. Aldrig för mer än så.

Svaret på frågan om varför den biologiska mamman inte dömdes för mord eller misshandel har flera dimensioner, men den är starkt kopplad till det som beskrivs här ovan. Det korta svaret på varför det inte ansågs vara mord är att tingsrätten inte fann det bevisat att mamman hade deltagit i någon form av misshandel mot barnet och att de skador som barnet hade inte var av det slaget att en säker slutsats om uppsåt till mord kunde dras. För att någon ska dömas för mord krävs det, något förenklat, att det personen gjort motsvarar den gärning som beskrivs i straffbestämmelsen om mord, att personen som utfört gärningen inte var rättfärdigad (exempelvis agerade i nödvärn), att personen hade uppsåt och att personen inte var ursäktad (exempelvis led av en tillfällig sinnesförvirring). I straffbestämmelsen om mord (3 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)) framgår att: ”den som berövar annan livet döms för mord”. Även om en åklagare kan visa att det någon har gjort mot någon annan uppfyller dessa krav, krävs det således också att åklagaren visar att personen som utfört gärningen hade uppsåt till densamma. En vanlig missuppfattning när det gäller uppsåt är att uppsåt endast föreligger när en person vill att något ska ske. Det krävs emellertid inte att personen som utfört gärningen som exempelvis lett till någons död hade för avsikt att personen skulle dö för att uppsåt ska föreligga. Det räcker att personen hade likgiltighetsuppsåt. Något förenklat skulle likgiltighetsuppsåt kunna förklaras så att personen som utför gärningen har en misstanke om att det finns en risk att gärningen kan komma att leda till att den drabbade avlider och att gärningspersonen inte ser den andres död som en anledning att avstå från gärningen. Personen behöver alltså inte ha velat att den drabbade skulle avlida, det räcker med att denne är likgiltig inför att så skulle ske.

De biologiska föräldrarna hade berättat om en fallolycka i badkaret och att återupplivningsförsök hade gjorts. Enligt det rättsmedicinska utlåtandet var vissa av barnets skador förenliga med en sådan fallolycka och med sådana upplivningsförsök som pappan (främst) berättat om under förundersökningen. Tingsrätten fann att även om det inte närmare kunde fastställas exakt hur traumat mot huvudet uppstått kunde det inte uteslutas att barnet fallit och slagit i huvudet och att livräddningsförsök utförts. Tingsrätten fann att de skador som påvisats inte var av de slaget att en säker slutsats om uppsåt till mord kunde dras.

På barnets kropp fanns också ytterligare skador av varierande ålder och dessa fann tingsrätten inte kunde förklaras av ett fall. Tingsrätten fann att några av skadorna hade kunnat uppstå genom att barnet ramlat p.g.a. exempelvis bristande tillsyn, men att barnet skulle ha fått alla dessa skador genom att ramla eller slå i hårda föremål ansåg inte tingsrätten vara trovärdigt. Tingsrätten beskrev att det troligtvis var så att barnet utsatts för trubbigt våld under i vart fall två tillfällen och att trubbigt våld använts i nära anslutning till fallet som ledde till det trauma i huvudet som var föremål för prövning i målet. Tingsrätten fann emellertid att det inte var bevisat att det var mamman som utfört våldet. Inte heller ansåg tingsrätten det bevisat att hon gett barnet narkotiska preparat. Tingsrätten menade att det istället med hög sannolikhet var pappan som burit hand på barnet och som dessutom gett henne preparaten som återfanns i hennes kropp. Domstolen fann således att det inte var styrkt att mamman tagit aktiv del i moment som utgjort mord – ett uppsåtligt dödande, eller synnerligen grov misshandel – uppsåtlig misshandel.

Vilket ansvar har en vårdnadshavare för att skydda barnet?

En fråga som kan uppkomma när en förälder inte aktivt deltagit i en gärning är om det finns en skyldighet för föräldern att skydda barnet i dessa situationer? Frågan om vilket ansvar en vårdnadshavare egentligen har för att skydda sitt barn är komplex. Såsom i förhållande till många andra rättsliga bedömningar är svaret att det beror på omständigheterna. En grundläggande utgångspunkt i den svenska straffrätten är att det inte finns något allmänt krav på att hjälpa den som befinner sig i en nödsituation eller som på annat sätt kan behöva hjälp. Ett undantag från denna utgångpunkt är om den person som inte ingriper eller agerar befinner sig i en s.k. garantställning. I dessa fall kan personen hållas ansvarig för att inte ha agerat. Ett barns vårdnadshavare befinner sig som utgångspunkt i en garantställning. De har alltså en långtgående skyldighet att agera för att exempelvis skydda sitt barn. Åklagaren hade i Lilla hjärtat-fallet gjort gällande att mamman i sin egenskap av vårdnadshavare befann sig i en sådan garantställning och att hon genom att inte ingripa när barnet utsattes för våld eller gavs narkotiska preparat, eller inte såg till att hon fick vård,^[4] berövat barnet livet eller, i andra hand, orsakat barnets död och tillfogat henne synnerligt lidande. Tingsrätten fann att det inte kunde uteslutas att det vid de tillfällen som barnet ådragit sig skador var pappan som ensam hade omsorg om henne och att det kunde ha varit så att mamman var omedveten om vad som försiggick (både gällande våld och intag av narkotiska preparat). Det gick, enligt tingsrätten, inte heller att dra någon säker slutsats om att mamman hade insikt om skadorna. Tingsrätten kom till den slutsatsen att mamman inte kunde hållas ansvarig för ett uppsåtligt brott, trots att hon generellt befanns sig i en garantställning. Tingsrättens bedömning var alltså att det, för det första, inte var klarlagt hur gärningarna hade gått till och att det, för det andra, mycket väl kunde vara så att mamman inte hade kännedom om vad som hade pågått. Hon kunde därför inte hållas straffrättsligt ansvarig för mord eller synnerligen grov misshandel genom underlåtenhet.

Åklagaren hade i sista hand gjort gällande att mamman skulle dömas för vållande till annans död, grovt brott. Bestämmelsen om vållande till annans död finns i 3 kap. 7 § brottsbalken och stadgar att: ”den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död”. Vållande till annans död är alltså ett s.k. oaktsamhetsbrott vilket innebär att det inte krävs att personen har agerat med uppsåt. Att en person har varit oaktsam ses i det straffrättsliga systemet som mindre allvarligt än om någon har agerat med uppsåt. Tingsrätten konstaterade i det aktuella fallet att det inte kunde uteslutas att pappan var ensam med barnet då skadan mot huvudet uppstod och att mamman av det skälet inte var medveten om vad som pågick. När hon förstod att barnet var skadat hade hon emellertid i sin egenskap av vårdnadshavare en skyldighet att tillkalla hjälp. Enligt tingsrätten var det fråga om ett utdraget händelseförlopp om i vart fall två till tre timmar vilket enligt domstolen innebar att det med säkerhet kunde sägas att mamman måste ha haft insikt om att barnet behövde vård innan hon avled (men det innebar inte att hon var likgiltig till att barnet skulle avlida). Tingsrätten menade att situationen var sådan att mamman omedelbart borde ha tillkallat sjukvårdspersonal eller ha tagit barnet till sjukhus. Genom att inte göra detta ansåg tingsrätten att mamman av oaktsamhet vållat barnets död. Tingsrätten fann att eftersom det varit fråga om ett medvetet risktagande av ett så allvarligt slag och att mamman dessutom var narkotikapåverkad när hon befann sig i garantställning skulle gärningen betraktas som grov.  

Varför blev straffet så ”lindrigt”?

Mamman dömdes således för vållande till annans död eftersom hon inte sett till att barnet fick vård för sina skador. Gärningen betraktades som grov och påföljden bestämdes till fängelse i ett år och nio månader. Den sista frågan som ställs i början av detta inlägg var varför straffet blev så ”lindrigt? Det korta svaret är att det som var bevisat gällande vad mamman hade gjort var att hon inte hade sett till att barnet fick vård. Någon uppsåtlig misshandel ansågs hon exempelvis inte kunna lastas för. Det svenska straffsystemet bygger bl.a. på en tanke om proportionalitet och ekvivalens. Det innebär i korthet att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott och att lika svåra brott ska bestraffas lika strängt. Ett oaktsamhetsbrott är lindrigare än ett uppsåtsbrott, vållande till annans död är alltså ett lindrigare brott än mord. Den som har begått ett mord ska alltså (som utgångspunkt) få ett strängare straff än den som har begått ett vållande till annans död. Två likartade situationer ska också bedömas lika strängt. När en domstol ska bedöma hur allvarlig en konkret gärning är och vilken påföljd som ska utdömas i det konkreta fallet är den straffskala som anges i den aktuella straffbestämmelsen utgångspunkten. I bestämmelsen om vållande till annans död anges att straffskalan i de fall som betraktas som grova är fängelse i lägst ett och högst sex år. Det är alltså någonstans på denna skala som den aktuella gärningen (som utgångspunkt) ska hamna. Utgångspunkten för domstolen är att de flesta gärningar bör hamna i den nedre delen av straffskalan. Domstolen fann i det aktuella fallet att vållandebrottet motsvarade ett fängelsestraff på ett och ett halvt år. Med tillägg för det narkotikabrott som mamman också dömdes för blev det slutgiltiga straffvärdet, och det som också blev påföljden, fängelse i ett år och nio månader.

Så när det gäller frågan om varför straffet blev så ”lindrigt” kan det konstateras att det ur ett juridiskt perspektiv och utifrån de ramar som straffsystemet ställer upp inte var särskilt konstigt. Straffrätten bygger på en tanke om legalitet och förutsebarhet. Inget straff utan stöd i lag. En person kan varken dömas för en gärning som denna inte bevisats kunna klandras för, eller straffas hårdare än vad lagen ger utrymme till. I juridikens värld handlar det till syvende och sist om bedömningar där det från lagstiftarens håll lämnats olika stort utrymme. Var på en straffskala en aktuell gärning ska placeras, d.v.s. hur allvarlig den är, är i viss mån en bedömningsfråga (vartill det finns viss ledning). Det är upp till domstolen att utifrån en samlad bedömning fatta ett beslut. Tingsrättsdomen är överklagad och det återstår att se vilken bedömning hovrätten gör, både i skuldfrågan och i påföljdsfrågan.   

Några avslutande ord

Det kan konstateras att det framkom flera uppgifter i Lilla hjärtat-fallet som gav anledning att misstänka att barnet ifråga inte mådde bra i det hem hon befann sig och att det fanns omständigheter som talade för att föräldrarnas omsorgsförmåga var påverkad av en missbruksproblematik. Det kan avslutningsvis konstateras att det aktuella fallet aktualiserar en större fråga om barns utsatthet, men att det som är det centrala i den straffrättsliga bedömningen är vad som faktiskt är kriminaliserat och vad som kan bevisas. Det domstolen bedömer vara styrkt är det som kan grunda straffansvar. Ingen, utom troligtvis de inblandade, vet säkert vad som hände den aktuella dagen och tiden dessförinnan. Många spekulerar och är upprörda. Det är helt förståeligt. När barn är drabbade ställs många saker på sin spets. När gärningar begås i nära relationer och bakom stängda dörrar i hemmet är det ofta svårt att bevisa vad som har hänt. Det är en utmaning för straffsystemet och för domstolarna. Att för straffansvar kräva mindre än att något är bevisat är emellertid en vansklig väg att gå.

Lilla hjärtat-fallet är tragiskt på flera nivåer men visar samtidigt på barnrättens i viss mån utmärkande karaktär. När det handlar om barn är vikten av ett helhetsperspektiv och helhetsbedömningar betydande – helhetsbedömningar som kanske inte alltid görs eller som det inte ens finns möjlighet att göra. En bedömning leder till en annan. Ett resultat leder till ett annat. Ett konkret exempel på en sådan koherensbrist är att det inte finns möjlighet att kräva drogtest i barnskyddsärenden, se mer om detta i Pernilla Leviners inlägg om samma fall, men drogpåverkan under utövandet av ett garantansvar kan bidra till att en begången gärning betraktas som allvarligare än andra i straffrättsligt hänseende. Många skulle nog säga att det är bättre att förebygga än att bestraffa. Så enkelt är det förstås inte, och någon enkel lösning finns inte heller. Lilla hjärtats tragiska död har lett till att frågor om barns rätt till skydd diskuteras. Det är bra. Det som måste vara det centrala när det är fråga om åtgärder som rör barn är vilka konsekvenser ett beslut, en rättsregel, en bedömning etc. faktiskt innebär för barn. Både på individnivå och på strukturell nivå. Det återstår att se vilka förändringar som kommer att ske och hur bedömningar i konkreta fall på barnrättens område kommer att göras framöver. Detta både mot bakgrund av Lilla hjärtat-fallet och mot bakgrund av att barnkonventionen nu är svensk lag. En utgångspunkt måste vara att barns utsatthet och behov av skydd fångas upp innan det blir en fråga för straffrätten.

Emelie Kankaanpää Thell
Doktorand i familjerätt vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet

---

[1] Kammarrätten i Jönköping, dom 2018-09-20, mål nr 1653-18.

[2] Norrköpings tingsrätt, dom 2020-08-06, mål nr. B 353-20.

[3] De övriga åtalspunkterna avsåg synnerligen grov misshandel mot Lilla hjärtat och hennes lillebror för att ha gett dem narkotiska preparat vid tidigare tillfällen, brott mot griftefriden och narkotikabrott. Mamman friades på de åtalspunkter som rörde barnen och fälldes för narkotikabrott.

[4] Enligt rättsläkaren som deltog i den rättsmedicinska undersökningen hade Lilla hjärtat hade haft måttliga till goda chanser att överleva om hon fått adekvat sjukvård.