Lilla hjärtat – lagstiftningen och det politiska efterspelet

Inledning

Ingen som har läst eller hört om fallet med flickan som i media har kallats ”Lilla hjärtat” kan ha lämnats oberörd. En knappt fyraårig flicka som varit placerad i ett familjehem sedan födseln på grund av brister i de biologiska föräldrarnas omsorgsförmåga – bland annat kopplat till missbruksproblematik och psykisk ohälsa – flyttades efter domstolsbeslut tillbaka hem till föräldrarna där hon berövades livet i januari 2020.^[1] Det som upprört många är det uppenbara: hur kunde det komma sig att flickan som bott i ett familjehem sedan hon var nyfödd flyttades tillbaka till sina föräldrar där hon sedan uppenbarligen behandlades illa och dog? Hur var det möjligt rent rättsligt? Bör återförening med biologiska föräldrar prioriteras framför barns stabilitet och trygghet på det sätt som skedde?

Utöver föräldrarnas straffrättsliga ansvar för flickans död som behandlas av Emelie Kankaanpää Thell i ett separat blogginlägg^[2] aktualiserar fallet två huvudsakliga social- och familjerättsliga frågor:

1. Dels upphörande av vård med stöd av 21 § lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), dvs. frågan om när barn som tvångsomhändertagits och placerats utanför hemmet kan och bör flytta hem igen, och
   
2. dels frågor som rör överflyttning av vårdnad enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken (1949:381) som socialnämnder kan initiera när det gäller omhändertagna barn som varit placerade i familjehem under en längre tid.^[3]

Den första frågan, dvs. upphörande av vård eller hemtagning som det ofta kallas, prövades av Kammarrätten i Jönköping i september 2018 i Lilla hjärtat-fallet.^[4] Någon ansökan om överflyttning av vårdnaden hade inte lämnats in av socialnämnden i det aktuella fallet. Som beskrivs närmare nedan ska socialnämnden överväga att initiera en sådan överflyttning när barn varit placerade i familjehem i tre år. Lilla hjärtat hade vid tiden för hemtagningsutredning och beslut i kammarrätten varit placerad i knappt tre år.

I detta blogginlägg ligger fokus på att reda ut vad lagstiftningen säger om dessa frågor. I kölvattnet av medias uppmärksammande av Lilla hjärtat-fallet har många politiker tagit till orda och snarast velat överträffa varandra i initiativ kring lagändringar som har som syfte att stärka placerade barns rättigheter. Något kommer därför också sägas om vilka förslag som lagts fram men även några reflektioner om ”vad som står på spel” samt några viktiga aspekter som jag menar inte får glömmas bort i kommande lagstiftningsprocess.

Upphörande av vård med stöd av LVU – gällande rätt och kammarrättens beslut i Lilla hjärtat-fallet

Frågor om upphörande av vård och även överflyttning av vårdnad till familjehem hänger förstås tätt samman med de rättsliga förutsättningarna för att placera barn utanför hemmet, dvs. när socialtjänsten kan och ska ingripa för att skydda barn. Beslut om att barn inte längre kan bo kvar med sina vårdnadshavare kan fattas av en rad olika skäl samt med stöd i både socialtjänstlagen (2001:453) och LVU. Placeringar med stöd av socialtjänstlagen förutsätter att placering sker på frivillig väg och kräver då vårdnadshavares och beslutsmogna barns samtycke. Om samtycke inte går att nå och om det handlar om vissa särskilt allvarliga missförhållanden kan ingripanden istället ske med stöd av LVU. Lagen pekar på två huvudtyper av situationer där omhändertagande kan ske – antingen på grund av brister i hemmiljön och föräldrars omsorgsförmåga (2 §) och/eller förhållanden kopplat till barn och ungas egna destruktiva beteende (3 §). Lagen kräver att det på grund av någon eller några av dessa faktorer föreligger påtaglig risk för barnet eller den unges hälsa eller utveckling.

Lika svårt som det kan vara att bedöma om ett barn behöver placeras utanför hemmet, inte minst mot vårdnadshavares vilja, kan det vara att avgöra när ett barn eventuellt kan flytta hem och återförenas med sina föräldrar och familjer. När det gäller placeringar med stöd av LVU är utgångspunkten att barn och unga ska återförenas med sina biologiska föräldrar så fort som möjligt och av 21 § LVU följer att vården ska upphöra så snart den ”inte längre behövs”. Detta har i förarbeten beskrivits som att omhändertagandet ska upphöra när omständigheterna som föranledde omhändertagandet inte längre föreligger,^[5] dvs. en bedömning ska göras om det fortfarande finns en påtaglig risk för barnet om barnet återförenas med föräldrarna. Det var denna fråga och bedömning som var aktuell i kammarrättens prövning av Lilla hjärtat-fallet. Flickans vårdnadshavare hade begärt att flickan skulle få flytta hem, men socialnämnden hade avslagit denna begäran. Socialnämnden menade att flickan skulle stanna kvar i familjehemmet, men att placeringen skulle fortsätta, dvs.  att vården enligt LVU skulle bestå, överklagades av vårdnadshavarna. Frågan domstolen (först förvaltningsrätt och sedan kammarrätt) hade att ta ställning till var därmed om det fortfarande fanns en påtaglig risk för flickan utifrån någon av de allvarliga missförhållanden som LVU pekar på, i det här fallet brister i omsorgen.

Kammarrätten gjorde bedömningen att det inte längre fanns en påtaglig risk för flickan i hemmet och att hon därför kunde flytta hem. Med facit i hand vet vi att domstolen borde ha gjort en annan riskbedömning, men frågan är om domstolens bedömning var korrekt utifrån den kunskap som domstolen hade i fallet då. Det kan ifrågasättas om domstolen med bas i den utredning som ingivits kunde göra en fullständig riskbedömning. En fråga som har lyfts i efterhand är varför vårdnadshavarna som hade dokumenterad missbruksproblematik inte avkrävdes drogtest. Det finns inte någon formell möjlighet för vare sig socialtjänst eller domstol att kräva att föräldrar lämnar sådana test i LVU-mål, men det faktum att drogfrihet inte visas genom frivilligt test eller på annat sätt påverkar förstås domstolens underlag och möjlighet att bedöma om det fortfarande finns en allvarlig risk för barnet att flytta hem. I Lilla hjärtat-fallet och andra fall med liknande riskbedömningar kunde domstolen möjligen ha resonerat att det mot bakgrund av tidigare missbruksproblematik – och avsaknad av bevisning för drogfrihet – fortfarande förelåg en påtaglig risk för flickan. Domstolen skulle också ha kunnat konstatera att beslutsunderlaget inte var tillräckligt för att utesluta en påtaglig risk och därmed återförvisa målet för vidare utredning. I praktiken skulle det dock kunna uppfattas som ett tvång för föräldrar att lämna drogtest, vilket kan ifrågasättas sett till den frivillighet som den sociala barnavården i grunden bygger på och att påtvingade kroppsliga ingrepp skyddas i vår grundlag (2 kap. 6 § regeringsformen).

En fråga som diskuterats till följd av Lilla hjärtat-fallet är om domstolen borde ha vägt in att det skulle vara skadligt för flickan att bryta upp från familjehemmet. I detta avseende hänvisar kammarrätten till en dom från Högsta förvaltningsdomstolen 2012 som uttalat att det i bedömningen av om vård med stöd av LVU ska upphöra enligt 21 § inte ska vägas in om det är bäst för barnet att stanna kvar i familjehemmet.^[6] Högsta förvaltningsdomstolen menar i detta fall att legalitetsprincipen inte medger att hänsyn tas till om det är skadligt för barnet att bryta upp från familjehemmet. Det anges helt enkelt inte i lagtext (21 §) eller förarbeten att sådan hänsyn ska tas i beslut om upphörande av vård. Kravet på tydligt lagstöd hänger samman med att omhändertaganden med stöd av LVU är ett undantag från grundläggande principer om självbestämmande men också att alla ingripanden, utöver att ha explicit lagstöd, alltid måste vara proportionerliga. Detta är ett resonemang som det går att ha förståelse för ur ett rättsligt perspektiv, men det bör betonas att omständigheterna i fallet från Högsta förvaltningsdomstolen var speciella och den prejudicerande betydelsen av fallet bör inte överdrivas. Jag menar också att domstolarnas beslut – både Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2012 och kammarrättens beslut i Lilla hjärtat-fallet – kan ifrågasättas och att en annan tolkning av gällande rätt kan göras.

Alternativ tolkning av gällande rätt i fråga om upphörande av vård

Ett skäl för en annan tolkning är att det övergripande syftet med LVU är att skydda barn från att fara illa. Ett beslut om att rycka upp ett barn från ett familjehem som på alla sätt är barnets trygga punkt strider alltså mot själva syftet med lagen. Beslutet som fattades i Lilla hjärtat-fallet (men även i 2012 års fall från Högsta förvaltningsdomstolen) kan generellt också sägas strida mot barnets självständiga rätt till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 16 i barnkonventionen som sedan januari 2020 gäller som svensk lag.  Barnet kan under vissa omständigheter bedömas ha rätt till skydd för sitt familjeliv med familjehemsföräldrar (och syskon i familjehemmet). Det kan noteras att Europadomstolen i sin praxis vidgat synen på familj från att bara skydda familjemedlemmar med biologiska band, dvs. ”kärnfamiljen”, till att skydda det faktiska familjelivet snarare än rättsligt erkända familjeband. Det inkluderar också relationen mellan familjehemsföräldrar och placerade barn.^[7] Ett beslut som inte respekterar barns självständiga rätt till familjeliv kan alltså vara oförenligt med både Europakonventionen eller barnkonventionen.

En ytterligare aspekt som borde ha vägts in och spelat roll i Lilla hjärtat-fallet – men också generellt i denna typ av bedömningar och beslut – var flickans egen syn på sin situation. Det kan hävdas att Lilla hjärtat var för liten för att kunna ta ställning och ge uttryck för en tydlig vilja, men information om hennes uppfattning om tillvaron och hennes nära relationer borde ändå ha inhämtats och tydligt ha vägts in i beslutet. Detta krävs för att kunna göra en bedömning av barnets bästa som framgår av såväl LVU (1 §) som barnkonventionen (artikel 3). Här har barns offentliga biträden och ställföreträdare stor betydelse.^[8]

Oaktat den möjliga tolkning och tillämpning av 21 § LVU som jag menar är möjlig redan i enlighet med gällande rätt bör lagstiftningen förtydligas så att barns behov av trygghet och stabilitet alltid ska vägas in i bedömningen av om vård med stöd av LVU ska upphöra eller inte.^[9] Ett sådant förslag lades fram redan 2015 av den så kallade LVU-utredningen^[10] och som beskrivs närmare nedan har efter uppmärksamheten kring Lilla hjärtat-fallet nya förslag diskuterats och lagts fram.

Överflyttning av vårdnad – nuvarande reglering och varför någon prövning inte hade gjorts i Lilla hjärtat-fallet

Som indikeras ovan väcker Lilla hjärtat-fallet även frågor om möjligheten att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrar som ett sätt att trygga stabilitet och kontinuitet för placerade barn. Detta hade dock inte initierats i Lilla hjärtat-fallet. Flickan var vid tidpunkten för hemtagningsutredningen och kammarrättens beslut avseende upphörande av vård bara två och ett halvt år och överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken ska i enlighet med 13 § LVU (samt 6 kap. 8 § socialtjänstlagen om det är en frivillig placering) övervägas först när barnet varit placerat i samma familjehem under tre år. I 6 kap. 8 § föräldrabalken – som alltså anger förutsättningarna för vårdnadsöverflyttning till familjehem – anges att detta ska ske om det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet, dvs. att bo kvar i familjehemmet, får bestå. Det innebär att ett sådant beslut kan fattas även om skälen för omhändertagandet – exempelvis brister i omsorgen – inte kvarstår, vilket ska jämföras med vad som ovan nämns om kraven för att vården ska bestå. Vårdnadsöverflyttning kan ske även om de biologiska föräldrarna inte ger sitt samtycke. I förarbeten har uttalats att det är av stor vikt är att beakta hur barnets umgänge med de biologiska föräldrarna har fungerat. Det anges också att det som ska vara avgörande är om barnet är etablerat och bundet till familjehemmet.^[11] Högsta domstolen har betonat att det inte krävs att föräldrarna är olämpliga, utan att frågan är huruvida det är uppenbart bäst för barnet att bo kvar hos familjehemsföräldrarna.^[12] Genom kravet på att det ska vara uppenbart bäst för barnet att rådande förhållande får bestå markeras dock bestämmelsens undantagskaraktär.^[13]

Regleringen till trots har det uppmärksammats att vårdnadsöverflyttningar varit ovanliga och att biologiska föräldrars inställning i praktiken får stor betydelse för socialnämndens bedömning av huruvida ansökan ska göras eller inte.^[14] Som framgår är möjligheterna att flytta över vårdnaden till familjehem ett sätt att trygga kontinuitet och stabilitet för placerade barn och det har i diskussionen som följt efter Lilla hjärtat-fallet förts fram att regleringen bör ändras så att vårdnadsöverflyttningar kan övervägas tidigare än efter tre år, vilket därmed skulle flytta fokus från återförening ytterligare.

Lex Lilla hjärtat – om den politiska kapplöpningen och risker med en förenklad diskussion och ogenomtänkta reformer

Efter rapporteringen om Lilla hjärtat-fallet har vad som kan beskrivas som en politisk kapplöpning utlösts där partierna i det närmaste tävlat om att lägga fram de skarpaste förslagen snabbast för att säkra placerade barns trygghet. Moderaterna och Kristdemokraterna verkade i riksdagens socialutskott för framläggande av lagförslag^[15] och regeringen tillsatte i april 2020 en utredare för att se över regleringen på detta område och uppdraget ska redovisas i ett betänkande i februari 2021.^[16] Socialutskottets förslag granskades av Lagrådet i juni 2020.^[17] Kritiken är inte nådig – både vad gäller rent lagstiftningstekniska och innehållsmässiga aspekter – och bedömningen är att förslaget inte utan ytterligare beredning kan läggas till grund för lagstiftning. Det kan också konstateras att socialutskottets initiativ endast behandlar frågan om vårdnadsöverflyttning och frågor kopplade till vårdplan, men inte frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU. Förslag till ändring i denna bestämmelse har föraviserats till hösten 2020. Med tanke på hur tätt sammankopplade frågorna om upphörande av vård enligt LVU och vårdnadsöverflyttning är bör de enligt min mening behandlas tillsammans, vilket alltså är ytterligare en brist i förslaget.

De förslag som lagts fram och diskuterats under våren och sommaren 2020 kan övergripande beskrivas som ett hastigt skifte från återförening till stabilitet för placerade barn som främsta prioritet. Ett ifrågasättande av den nu rådande prioriteringen av återförening är i grunden något positivt, och något som jag själv har påpekat behovet av, men jag ser farhågor med att pendeln nu slår för långt åt andra hållet. Det bör noteras att regleringen och tillämpningen i andra länder som i högre grad prioriterar stabilitet och trygghet för placerade barn kritiserats för precis det motsatta, dvs. att i allt för hög grad utesluta återförening med biologiska föräldrar. Detta gäller exempelvis Norge vars barnavårdssystem granskats av Europadomstolen i flera uppmärksammade fall under senare år.^[18]Frågorna som aktualiseras i Lilla hjärtat-fallet är alltså inte specifika för Sverige och det finns därmed kunskap att hämta från andra länder.  Man kan också lära av vår egen historia, frågorna är allt annat än nya, och konstatera att kritiken tidigare handlat om att socialtjänsten (tidigare barnavårdsnämnder) ingripit ”för mycket” och för länge. Många av oss minns också de bedrövande historier som kommit fram inom ramen för den s.k. Vanvårdsutredningen som pekade på mycket allvarliga brister i livsvillkoren för placerade barn i Sverige under 1900-talet.^[19]

Att reglera frågor om när barn som varit placerade ska flytta hem till sina grundfamiljer innebär, som jag tror är tydligt för alla, svåra och komplexa ställningstaganden. Det handlar ytterst om vilken vikt som läggs vid att värna ”grundfamiljen” och vilka möjligheter (och hur lång tid) föräldrar som brustit i sitt föräldraskap ska ges att ”ordna upp sin situation”. Det är inte svårt att sympatisera med en reglering som inte bryter banden mellan barn och föräldrar ”för enkelt”, men återförening bör inte prioriteras på barns bekostnad. Men vad är riskerna med att låta pendeln slå för långt åt andra hållet? En risk är förstås att barn som skulle gynnas av att återförenas med sina biologiska föräldrar inte får göra det om presumtionen, dvs. antagandet som gäller så länge inget annat visats, i för hög grad blir den motsatta.^[20]En viktig sak att betona är att barns behov av trygghet och stabilitet och ”rätt” att få stanna i sina familjehem också ställer mycket stora krav på att familjehemsplaceringarna verkligen är stabila och att resurser ges till familjehemsvården så att barn kan garanteras goda hemförhållanden. Om vårdnadsöverflyttningar ska övervägas tidigare ställer det generellt också krav på att föräldrar vars barn har blivit omhändertagna ges kraftfullt stöd för att ordna upp sina situationer där så är möjligt. En aspekt som också bör vägas in är vilka konsekvenserna kan bli för tilliten till och förtroendet för socialtjänsten och den sociala barnavården. Om föräldrar är rädda för att deras barn ska tas ifrån dem för gott kan det innebära att föräldrar inte ber om stöd och hjälp i svåra situationer.

Bas för ny och välavvägd lagstiftning

Att placerade barns behov av stabilitet och trygghet behöver prioriteras i högre grad och på ett tydligare sätt i lagstiftningen råder det enligt min mening inte någon tvekan om. Lilla hjärtat-fallet är ett mycket smärtsamt bevis på det. Men hur kan en välavvägd reglering då se ut? För det första måste det vara en reglering som sätter barns intresse i främsta rummet – men med beaktande av att det kan vara i barns intresse både att stanna i familjehem och att återförenas med biologiska föräldrar. Det kan vara så att det viktigaste ur ett barns perspektiv är att alla väsentliga omsorgspersoner finns kvar i barnets liv. I den meningen skulle regleringen behöva bygga på en bredare syn på vad en familj är, istället för en ”antingen-eller” och kärnfamiljsprioriterande inställning som kan sägas prägla den svenska barnskyddsregleringen idag.^[21] Det ideala vore förstås om placerade barn både kan ha närvarande biologiska föräldrar och ett stöttande familjehem (eller stöd genom att vara placerad på HVB eller särskilt ungdomshem) samtidigt som föräldrarna får vara en viktig del i barn och ungas liv.

Jag menar att vi skulle behöva ändra 21 § LVU så att det enskilda barnets behov av trygghet och stabilitet, men också barnets vilja, tydligare kan vägas in i beslut om huruvida placeringar med stöd av LVU ska fortgå. Det krävs även större möjligheter för socialtjänsten att följa upp placerade barns situation efter en eventuell hemflytt. Idag kan sådan uppföljning bara ske under två månader och befogenheterna är otydliga (11 kap. 4 b-c §§ socialtjänstlagen). Även regleringen om vårdnadsöverflyttning bör ses över och det bör införas tydligare möjligheter att redan innan tre år har gått flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrar för att skapa just trygghet och stabilitet för barn. Detta gäller inte minst barn som har varit placerade i familjehem sedan födseln som exempelvis Lilla hjärtat. Självfallet måste barns vilja ges stor betydelse även i beslut om vårdnadsöverflyttning.

Det är viktigt att lagstiftning på detta område är väl genomarbetat och genomtänkt. Politisk kapplöpning och illa genomtänkt symbollagstiftning kan definitivt göra mer skada än nytta. Det måste ställas stora krav på att regleringen är tydlig och möjlig att tillämpa på ett rättssäkert sätt. Men – det viktigaste är nog att vi på riktigt skapar ett välfärdssystem som skapar goda förutsättningar för föräldrar och familjer att leva goda liv, att det finns hjälp för föräldrar i svåra situationer. Målet måste vara att barn inte ska behöva ryckas upp och placeras överhuvudtaget.

Pernilla Leviner
Professor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet och föreståndare för Barnrättscentrum

[1] Se artikel i DN den 8 mars 2020. Tillgänglig: www.dn.se/nyheter/sverige/hon-fick-inte-fylla-fyra/.

[2] Mamman har i skrivande stund av tingsrätten dömts till ansvar för vållande till annans död (och narkotikabrott) till ett år och nio månaders fängelse Pappan som också var misstänkt dog tidigt under våren 2020 i häktet och hans ansvar har därmed inte prövats i domstol. Många har upprörts över att mamman inte dömdes för mord, vilket åklagaren yrkade på och att straffet är så lågt. Se dom från Norrköpings tingsrätt, mål nr.353-20, 2020-08-26. Tingsrättens dom har överklagats och hur det rättsligt kommer sluta återstår därmed att se.

[3] Härutöver aktualiseras också frågan om flyttningsförbud enligt LVU, men detta behandlas av utrymmesskäl inte i detta korta inlägg. Se för närmare beskrivning exempelvis i Se vidare Leviner, P., När kan och bör placerade barn flytta hem – en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre olika processer, Norstedts juridik, Stockholm, 2014.

[4] Dom från Kammarrätten i Jönköping, mål nr. 1653-18, 2018-09-20.

[5] Se prop. 1979/80:1, s. 587 f.

[6] HFD 2012 ref. 35.

[7] Se Council of Europe, European Court of Human Rights, Guide on Article 8 of the European Convention on Human Rights – Right to respect for private and family life, home and correspondence, updated on 31 August 2019, s. 54 ff. Tillgänglig: www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_8_ENG.pdf.

[8] Rollen, befogenheterna och ansvaret för offentliga biträden för barn kan och har, i sig ifrågasättas, vilket Lilla hjärtat-fallet bekräftar – Leviner, P., Child participation in the Swedish child protection system – child-friendly focus but limited child influence on outcomes, International Journal of Children’s Rights, vol. 26, nr 1, 2018.

[9] Se Leviner, P., När kan och bör placerade barn flytta hem – en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre olika processer, 2014.

[10] SOU 2015:71 Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU.

[11] Prop. 2002/03:53, s. 86.

[12] NJA 1993 s. 666.

[13] Se prop. 1981/82:168 s. 39 ff. och 70 samt NJA 2014 s. 307.

[14] Mattsson, T., Rätten till familj inom barn och ungdomsvården, Liber, Stockholm, 2010.

[15] Se artikel i DN 20 april 2020. Tillgänglig: www.dn.se/nyheter/sverige/socialutskottet-gar-pa-moderaternas-linje-lex-lilla-hjartat-pa-plats-inom-nagra-manader/.

[16] Se pressmeddelande på regeringens hemsida den 29 april 2020. Tillgänglig: www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/04/lex-lilla-hjartat–utredningsuppdrag-for-att-starka-principen-om-barnets-basta.

[17] Lagrådet, Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-06-29.

[18] För en sammanfattande beskrivning och analys se Sovig, K-H. och Tjelmeland, M., Norsk barnevern for Den europeiske menneskerettighetsdomstol, Nordisk socialrättslig tidskrift, Nr. 25-26, 2020.

[19] SOU 2009:99 Vanvård i social barnavård under 1900-talet.

[20] Ett rättsfall som illustrerar den risken är HFD 2015 not 41, vilket analyserats av Johanna Schiratzki – se Schiratzki, J., Hur ska en vårdnadshavare göra för att få hem ett barn som varit placerat för samhällsvård?, Juridisk tidskrift, 2015-16, nr 1 2015. Fallet beskrivs i Sveriges radios dokumentär Att ta ett barn som sändes i juni 2015, se sverigesradio.se/avsnitt/571231. Kritiken i detta fall handlade om att ett barn som varit placerat i familjehem sedan födseln inte tilläts flytta hem till sin biologiska pappa. Högsta förvaltningsdomen beslutade dock i den här nämnda domen om precis detta, att barnet skulle flytta till sin pappa.

[21] Leviner, P., Kärnfamiljsideal och fri familjebildning – oförenliga utvecklingsspår i den svenska familjerätten?, Juridisk tidskrift 2016–17, nr 3, 2016.