Högsta domstolens dom i ”Soffallet”

Inledning

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg om Barn- och elevombudet (BEO) och ett uppmärksammat fall om en lärare som lyfte en elev från en soffa efter att eleven i fråga vägrat att flytta på sig efter upprepade uppmaningar. Fallet med eleven i soffan fick stor medial uppmärksamhet när det överklagades av BEO från hovrätten till Högsta domstolen (HD). Det var många högljudda offentliga röster (både politiker och journalister) som uttryckte att BEO borde läggas ned och att myndighetsorganet driver onödiga domstolsprocesser i domstol på skattebetalarnas bekostnad. I mitt tidigare blogginlägg och i en nyligen publicerad artikel i Juridisk Publikation (Ordning i klassen) försöker jag förklara varför BEO inte borde läggas ned och varför frågan om lärares fysiska ingrepp mot elever inte är okomplicerad ur en juridisk synvinkel och alltså behöver prövas i domstol.

Så kom då domen från HD den 3 juli 2020 (läs hela domen HÄR). Domstolen är inte enig i frågan om lärarens agerande skulle betraktas som kränkande behandling eller inte. HD:s majoritet bedömde dock att lärarens lyft av eleven inte var att betrakta som kränkande behandling i skollagens mening. Jag kommer alldeles straxt gå in mer i detalj i HD:s domskäl och domslut samt hur man som lärare, rektor och skolhuvudman bör tolka domen. Först vill jag dock ytterst kortfattat gå igenom HD:s tidigare praxis på området.

NJA 1988 s. 586 (”Äppelkastningen”)

I detta fall som ägde rum innan dagens bestämmelser om skolornas ansvar för kränkande behandling infördes hade äppelkastning förekommit i en skolas kapprum. En lärare kom till platsen och bad ett par elever att följa med till rektorn. En av eleverna vägrade att följa med eftersom han påstod att han inte hade något med äppelkastningen att göra. Läraren tvingade då med sig eleven genom att lägga en hand på hans nacke och fösa honom i riktning mot kapprummets utgång. Lärarens grepp var smärtsamt för eleven, b.la. eftersom han haft problem med nackspärr och även vårdats på sjukhus för detta. I Äppelkastningsfallet uttalade HD att:

”Det får förutsättas att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev [min kursivering] även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall dras är osäkert och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet [min kursivering]. Det synes emellertid inte uteslutet att vissa lindrigare förfaringssätt [min kursivering], som i och för sig kan betecknas som ”våld” enligt bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap 4 § BrB eller ”handgripligen antastar” enligt bestämmelsen om ofredande i 7 § samma kapitel, därvid ibland kan finnas ha varit befogade. Att sätta gränsen så högt att även förfaranden vilka faller under straffbestämmelsen för misshandel anses försvarliga bör dock med hänsyn till vad nyss sagts om lagstiftarens inställning till förekomsten av aga vara helt uteslutet [min kursivering].” 

Ni kan hitta hela HD:s dom HÄR men den viktigaste passagen är den som återges i det ovanstående citatet. HD introducerar i denna text den s.k. tillsynsplikten som ger lärare en möjlighet att ingripa mot elever när ordningen i skolan är allvarligt störd trots att detta kan strida mot Regeringsformen (RF) och bestämmelsen om påtvingade kroppsliga ingrepp i RF 2 kap. 6 § och .

NJA 2009 s. 776 (”Läraren och elevassistenten”)

Fokus för detta rättsfall är två olika situationer som ägde rum på en och samma skola. Den första situationen handlade om att en elev tvingats in på en handikapptoalett av en lärare och en elevassistent som inne på toaletten hade lagt (eller dragit) omkull eleven på golvet. Efter ”nedläggningen” hade antingen läraren eller elevassistenten suttit grensle över eleven och hållit fast hans armar vilket orsakat honom smärta, rodnad och blåmärken.

Av utredningen i målet framgick det att eleven varit i bråk med en annan elev innan han tagits in på toaletten av läraren och elevassistenten. Bråket hade dock varit avslutat när läraren ingrep fysiskt mot honom (ingripandet skedde således inte i nödvärn). Anledningen till ingripandet var att eleven inte löd läraren när hon uppmanade honom att gå ut. Den tid som eleven hölls kvar inne på toaletten uppskattades av eleven till att vara omkring 15 minuter. Av utredningen framgick det att eleven under tiden han hölls fast inne på toaletten uppmanades att lyda. Eleven blev även tillsagd att han inte skulle bli utsläppt förrän han lydde.

Den andra situationen handlade om att en elevassistent fällt en elev till marken upprepade gånger och även mulat eleven med snö i ansiktet. Elevassistentens agerande skedde som en reaktion på att eleven ifråga tidigare kastat snöbollar på ett par yngre elever och på elevassistenten själv. I fallet med läraren och elevassistenten anför HD att:

”[Det i] likhet med vad som allmänt gäller för tvångsingripanden från det allmännas sida måste det inte lagreglerade utrymmet för kroppsliga ingrepp som HD förutsatt i 1988 års fall begränsas av behovs- och proportionalitetsprinciperna [min kursivering]. Det kroppsliga ingreppet får alltså inte vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att genomföra den aktuella åtgärden och de skador och olägenheter som ingreppet kan medföra får inte stå i missförhållande till syftet med ingreppet. Som bestraffning eller disciplinering är kroppsliga ingrepp mot elever aldrig tillåtna [min kursivering] (jfr 6 kap. 1 § FB). Eftersom uttryckligt lagstöd saknas får utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp inom skolverksamhet som grundas på utövande av tillsynsplikten anses vara klart begränsat [min kursivering].”

Ni kan hitta hela HD:s dom HÄR. Innebörden av det ovanstående citatet är att kroppsliga ingrepp mot barn och elever måste vara nödvändiga och stå i proportion till den ordningsstörning en elev orsakar. Ett ingripande får heller aldrig ske som en bestraffning eller någon form av disciplinering av en elev. Detta innebär att en lärare inte får ingripa fysiskt mot en elev efter det att eleven slutat med sitt ordningsstörande beteende. I fallet med läraren och elevassistenten hade det ordningsstörande bråket mellan den ”nedlagda” eleven och en annan elev avslutats och inlåsningen, nedläggningen och fasthållningen på toaletten kom som en respons på att eleven vägrat lyda en lärares uppmaning om att lämna utrymmet han befann sig i vilket av HD ansågs vara en bestraffning och inte ett tillåtligt ingripande. I fallet med elevassistenten som fällde och mulade en elev för att denne kastat snöbollar konstaterade HD att:

”[Ä]ven om ’mulningen’ närmast framstår som en ren bestraffning eller disciplinering, [skulle] möjligen [elevassistentens] uppgifter kunna tolkas som att hans avsikt med ingripandet varit att få [eleven] att följa de ordningsregler som skolan satt upp för snöbollskastning. Det är dock uppenbart att tvånget och våldet i vart fall stått i missförhållande till ett sådant syfte och att [elevassistentens] därför inte kan gå fri från ansvar när det gäller den gärningen.”

NJA 2016 s. 596 (”Örfilen”)

I det s.k. örfilsfallet (läs hela domen HÄR) som också fick viss medial uppmärksamhet hade en sjuårig elev fått en örfil av en lärare efter att han ”spottat” henne i ansiktet. Situationen beskrivs i domen som att den uppstod under en sagostund då läraren läste en berättelse som bl.a. handlade om en noshörning som sa blä, blä, blä. Efter sagostunden upprepade några elever ordet ”blä” och läraren bad dem därför att sluta. Några elever var dock alldeles för uppspelta och fortsatte. Läraren sade då till på skarpen och tog tag i en pojke som upprepade ordet ”blä” och vände honom för att han skulle sätta sig till rätta i bänken. Pojken blev arg på läraren, sträckte ut tungan och blåste mot läraren som fick saliv i ansiktet. Läraren råkade i affekt som en följd av bespottningen och slog med öppen hand eleven i ansiktet. Slaget träffade eleven på ena kinden och orsakade honom smärta och viss rodnad.

Läraren som utdelade slaget dömdes i en separat rättegång för misshandel (se dom från Borås tingsrätt i mål nr B 2779–12). Rättsfallet NJA 2016 s. 596 handlar inte om huruvida läraren gjort sig skyldig till misshandel eller inte utan om ifall skolans huvudman behövde betala skadestånd till eleven på grund av lärarens agerande. Skolans huvudman menade att skadestånd inte skulle utgå eftersom slaget varit en reflexiv handling och således inte något som läraren haft för avsikt att göra. HD konstaterar i denna del att om en lärare utsätter en elev för en kränkande behandling så bör skolans huvudman vara skadeståndsskyldig även om kränkningen inte varit åsyftad. I örfilsfallet skriver HD att:

”[S]ituationen [var] sådan att [ett] visst kroppsligt ingrepp var befogat [från lärarens sida]. Eftersom [eleven] inte lydde hade läraren t.ex. fått ta ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet [min kursivering]. En örfil är emellertid till sin natur en bestraffande åtgärd och därmed aldrig tillåten. Det gäller även om ingreppet i det enskilda fallet syftar till att komma till rätta med ett oacceptabelt beteende av en elev och även om eleven provocerar läraren. Att läraren i detta fall blev spottad på gör sålunda inte handlingen tillåten.”

Skrivningen ”läraren [hade] t.ex. fått ta ett stadigt tag i [elevens] arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet” har av vissa tolkats som ett ”stort handlingsutrymme” när det gäller barn som fysiskt behöver flyttas eller avlägsnas och som att det till och med är tillåtet att ta ett ”hårt grepp” om armen på en elev som stör ordningen i skolan. Detta är inte en korrekt tolkning av örfilsfallet. HD har i alla avgöranden som rör tillsynsplikten poängterat att utrymmet att ingripa med våld mot elever är ytterst begränsat och att lagstiftningen på området är väldigt otydlig. Läs mer om detta i tidigare blogginlägg och i min artikel Ordning i klassen.

Pojken, soffan och nackgreppet

I HD:s senaste avgörande om lärares tillsynsplikt och kränkande behandling som meddelades idag (den 3 juli 2020) kommer HD:s majoritet fram till att läraren inte gjort sig skyldig till kränkande behandling. Domen, vars prövning i HD, ledde till stor mediedebatt under hösten 2019 tar avstamp i en händelse som utspelade sig år 2017 på en skola i Lidköpings kommun.

Vid det aktuella tillfället hade några elever flyttat på möbler i skolans rasthall så att bl.a. en soffa stod i vägen för en central passage mellan skolans olika delar. Passagen var dock inte så blockerad att det inte gick att gå där. Eleven som blev utsatt för nackgreppet satt i soffan, tillsammans med åtminstone två andra elever, och flyttade sig inte när han blev ombedd. En skolvärdinna försökte tala eleverna till rätta. Samtalet med skolvärdinnan hade pågått en stund när läraren som utförde nackgreppet kom gående i korridoren mot platsen och såg skolvärdinnans försök. Han uppmanade eleverna att flytta på sig. En av eleverna följde uppmaningen och flyttade sig när läraren lade händerna på denne. Eleven som blev utsatt för nackgreppet flyttade sig däremot inte utan tog i stället tag i soffans ryggstöd med ena handen. Läraren tog då ett grepp om elevens nacke och armhåla och lyfte honom ur soffan. Greppet var helt kortvarigt och utfördes milt och lugnt. Greppet hade enligt HD inte kunnat medföra något annat än ett helt tillfälligt obehag och möjligen ett rött märke efter en halskedja som eleven hade på sig.     

HD:s dom har i media på ett par korta timmar beskrivits som en seger för hela Sveriges lärarkår, som att läraren som tog brottargreppet frias och att lärarens ingripande [inte var] kränkande. I DN skriver Lisa Magnusson att Högsta domstolens beslut understryker lärarnas rätt att hålla ordning och att det ska betraktas som en läxa för BEO. I ett uttalande till TT (och som återgivits i ett flertal tidningar) säger justitierådet Stefan Reimer att HD:s förhoppning är att domen tydliggör för lärarna var gränserna går för vad man får och inte får göra.

Domen beskrivs alltså som prejudicerande, som en ny riktlinje och alltså som en seger för hela Sveriges lärarkår. Frågan är dock om detta verkligen stämmer. Hur stora växlar kan man dra på HD:s dom och innebär den att lärare får ta nackgrepp på elever som inte gör som de blir tillsagda. Är domen, som Lisa Magnusson skriver, en läxa för BEO och därmed ett bevis för att BEO är onödigt, bör läggas ned eller gjort fel som driver dylika ärenden i domstolen?

Jag vill inleda detta segment av bloggen med att säga att domen knappast kan beskrivas som en seger för lärarkåren eller som att läraren i det aktuella fallet blivit ”friad” från något överhuvudtaget. Läraren var aldrig part i målet. Till skillnad från situationen som bedömdes i äppelkastarfallet (NJA 1988 s. 586) var det inte läraren som stod åtalad för något. Tvisten stod (som brukligt är) mellan Skolinspektionen (genom BEO) och Lidköpings kommun. Hade kommunen förlorat målet hade detta i sig inte lett till några rättsliga konsekvenser för lärarens del. Mårten Schultz gör en bra poäng av detta i sin krönika i SvD på ämnet.

Förhoppningen att HD:s dom en gång för alla klarlagt vad lärare får och inte får göra i form av fysiska ingripanden mot elever kommer enligt min mening på skam. Domen är situationsspecifik. Den baseras på den mycket särpräglade situationen som HD hade att bedöma. Avgörande för utgången i målet tycks även den mycket speciella bakgrund och erfarenhet av brottning som läraren som utförde lyftet/nackgreppet hade. En lärare utan en sådan elitbrottarbakgrund hade kanske inte bedömts som kapabel att göra ett dylikt lyft/grepp utan att riskera att skada eleven i fråga. HD poängterar även i domen att fysiska ingrepp aldrig får vara huvudregeln.

Den viktigaste anledningen till varför HD:s dom inte innebär att rättsläget är mycket klarare än det var innan den meddelades är att kärnfrågan fortfarande är olöst. Domstolen poängterar att det är oklart vad begreppet värdighet i SkolL 6 kap. 3 § innebär i förhållande till lärares kränkningar av elever. Domstolen framför även att riktlinjerna som slagits fast i tidigare praxis fortfarande gäller i fråga om att fysiska ingripanden mot elever inte tillåtna som bestraffning eller disciplinering. Detta svarar dock inte på frågan om vilka handlingar eller beteenden som utgör bestraffning eller disciplinering.

Fysiska ingripanden som faller under straffbestämmelsen om misshandel är aldrig tillåtna enligt HD. I äppelkastarfallet (NJA 1988 s. 586) konkluderar dock domstolen att vissa ingripanden som faller inom ramen för exv. olaga tvång kan accepteras med stöd av tillsynsplikten. Var drar man dock gränsen mellan ringa misshandel och olaga tvång? I äppelkastarfallet rörde det sig också om ett nackgrepp och även i det fallet hade eleven underliggande problem (allvarlig nackspärr) som läraren inte hade kännedom om och som förvärrade lärarens ingrepp. I det fallet bedömdes läraren som ”föst” eleven framför sig vid nacken ha gjort sig skyldig till misshandel och tillsynsplikten kunde inte ursäkta hans handlande. I det nya fallet från HD hade läraren ”lyft” eleven med ett grepp som omfattade elevens nacke. Trots att det inte var lärarens agerande som var uppe för bedömning i någon straffrättslig bemärkelse måste HD ändå ha ansett att hans grepp inte kunde betraktas som misshandel eftersom man i sådana fall (i enighet med domstolens eget resonemang) hade varit tvungen att betrakta lyftet som kränkande behandling.

Vad skiljer då det nya fallet med pojken och soffan från det äldre äppelkastarfallet? Är det lärarens bakgrund som brottare? Är det elevernas upplevda smärta? Eller är domen från HD ett tecken på att domstolen tagit intryck av den pågående mediedebatten?

Min gissning är att det kanske är en kombination av alla dessa faktorer men jag kan såklart inte säga detta med säkerhet.

Vad jag dock kan säga med säkerhet är att HD:s dom inte kan ses som en läxa till BEO. Domstolen ger t.o.m. myndighetsorganet rätt i frågan om att processen varit nödvändig. Man konstaterar i slutet av domen att:

”Skolinspektionen har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Var och en av parterna bör därför stå för sina egna rättegångskostnader.”

Kritikerna som hävdat att BEO ägnat sig åt slöseri med skattemedel och att den rättsliga frågan för länge sedan är utagerad har med andra ord fel och domen är ingen garanti för att liknande fall inte kommer att drivas till domstol igen så länge skollagen ser ut som den gör.

Som jag påpekat vid flertalet tillfällen är det inte BEO som borde orsaka oro bland Sveriges lärare, det är skollagen. Företrädare för samma parti (Liberalerna) som var med och införde den otydliga undantagsbestämmelsen i SkolL 5 kap. 6 § vill idag att BEO ska läggas ned för att myndighetsorganet följer skollagen och förordningen (2008:613) med instruktion för Statens skolinspektion (Skolinspektionsinstruktionen). Det tycker jag är märkligt. Om lagstiftaren inte velat att BEO ska driva ärenden som soffallet och örfilsfallet hade lagstiftaren kunnat ändra lagen. Det är m.a.o. möjligt för lagstiftaren att formulera om SkolL 5 kap. 6 § på ett sådant sätt så att det blir tydligt att lärare får lyfta, knuffa och hålla i elever som stör ordningen i skolan. Det har man dock inte velat göra hittills, antagligen för att detta skulle öppna upp för mer våld i svenska skolor och en (med största sannolikhet) politiskt ogynnsam debatt om det svenska agaförbudet som trots allt tycks ha ganska stort stöd bland svenskarna. Vilken politiker vill liksom öppet gå ut och förorda barnaga?

Eftersom politikerna som stiftar lagarna inte vill tala ur skägget blir lagen och förarbetena till lagen otydlig. Det leder till att myndighetsorgan som BEO behöver processa i domstol för att få klarhet i vad som ”gäller” rent rättsligt när en ”ny” situation uppstår och anmäls till myndigheten.

Det är klart att lagstiftaren i linje med Liberalernas förslag skulle kunna ”lägga ned” BEO men då glömmer man, som jag poängterat tidigare, att BEO inte enbart finns till för att skydda elever mot kränkningar som utförs av lärare utan att myndighetsorganet även finns till för att skydda elever mot kränkningar som utförs av andra elever. Detta skulle ta oss tillbaka till början av 2000-talet där elever som flickan i Grumsfallet (läs hela den domen HÄR) kan få hela sin utbildning förstörd av kränkningar utan att någon kan hållas till svars för det. Jag tror inte att en sådan utveckling skulle gagna någon.

Maria Refors Legge
Doktorand i offentlig rätt, Stockholms universitet.

Texten publicerades först på https://skoljuridik.com/2020/07/03/hogsta-domstolens-dom-i-soffallet/